Med andan i halsen kastar jag mig ut under blinkande juleljus och paketprydda gator

Förra veckan var det årets sista redaktionsmöte med tidningen Gaudeamus. Mötet var snärtigt kort och krutet lades istället på efterföljande glöggmingel.

Det är vid sådana här stämningsfulla tillfällen som jag känner att det snart är jul. Men annars, när jag sitter insnöad bland studierna där hemma, eller när jag fingrar på min långa att-göra-lista; då kan jag inte påstå att julvibbarna kittlar mig särskilt i nacken. Inte ens håren på mina armar reser sig upp av spänning.

Det här är tidningens chefredaktör Åsa som kommer med många kloka ord kring mina texter.

Det här är Johan, eller Jesper som jag kallar honom. Praktikanten skulle man också kunna säga.

Vi fick julklappar som var inslagna i... tidningspapper! Detta är Minnas julklapp där omslaget är en del av en serie, på franska dessutom.

Jag fick den här boken vars författare nyligen tilldelades Augustpriset i kategorin årets svenska skönlitterära bok. Bannerhed har varit chefredaktör på tidningen Gaudeamus, för en herrans massa år sedan.

Och vi tryckte i oss skumtomtar som smakar... skumt.

Ett antal timmar senare tog vi oss under ett slemmigt snöregn bort till Södra Teatern.

Där vinkade vi hejdå till Sophie som drar till Indien i tre månader. Hon lovade oss att komma tillbaka när slasket är borta och termometern visar minst tio plus. Vad tror vi, april, maj... kanske juni?

Hon hade förresten på sig en Sophie-ring, vill jag klart påstå.

Tårtringen gjorde oss farligt fikasugna. Vid ett senare tillfälle drog vi därför till cafét Flickorna Helin Voltaire som ligger på Djurgården. Hög mysfaktor där, speciellt under julen. Mycket folk där, speciellt under julen.

Minna hade på sig en tröja med texten Oh la la. Den är köpt i Paris och förnimmelsen av doften från Paris gator fick mina frankofilnäsborrar att öppna sig på vid gavel. Som två fjärilsvingar på en sommaräng.

Vi åt mastiga bakverk. Ingen choklad dock, men jag överlevde.

Sedan gick vi och tittade på julklappar - åt oss själva.

Nä, inte riktigt. Men vi tittade i alla fall på julklappar åt någon som kan tänka sig vilja ha en... kaninkanna.

(?)

Men SEDAN, åkte jag hem igen för att sätta mig tillsammans med mörkret i mitt lilla insydda hörn och plugga. På tal om insydd - den här mössan har insydda hörlurar som man kopplar till sin iPhone. Med brun sladd dessutom. Haj teck.