Idag vaknade jag upp till en vemodigt blå himmel. Det var en sådan blå nyans som hos ett färgfilter som man lägger på en film som visar tillbakablickar från svunna tider. Ljuset från himlen smekte sig in genom mina fönster och omringade mitt hjärta. Och det gjorde lite ont på det sätt som när man ser in i ett par ögon som glittrar, likt ett nattsvart hav under skenet av en mjölkvit måne. Jag ställde mig vid fönstret och bakom molnen kunde jag se solen som låg i sin trygga kupa och sken igenom molnens luddiga fingrar.
Känslan av den blåa himlen påminde mig om en gång när jag var liten. Kanske var jag tio år, det var sommar och mamma jobbade. Mina bröder, min pappa och jag skulle jag åka ut för att bada i en sjö som låg i närheten. Innan vi åkte gjorde vi i ordning ost-och gurkmackor och fyllde kylväskan med läsk och vatten. Och så packade vi ner våra handdukar som var lite sandstela från en annan gång som vi hade varit iväg och badat. Det var en varm dag, nästintill kvav och jag minns att pappa försökte hitta en parkeringsplats under ett träd så att inte bilen skulle bli överhettad när vi sedan skulle åka hem igen.
Till en början fanns det ingen som helst antydan till något kraftigt humör hos himlen, som istället låg helt tom. Den saknade helt vita moln med blå bakgrund. Man inbillade sig att himlen var vit fast den nästan var genomskinlig, och det var så varmt att jag skyndade mig ner i det mörkgröna, algtjocka vattnet för att svalka av mig. På den bruna gamla bryggan som sträckte sig långt ut i vattnet likt en solbadande soldat, satt några barn med sina mammor och lekte. Från bryggan kastade sig barnen hela tiden ner i vattnet som överraskat skvätte åt alla håll. Med hjälp av mammornas utsträckta händer klev barnen lika snabbt upp på bryggan som de hade hoppat från, för att hoppa ner igen och sedan upp, och så höll det på. På armarna hade de uppblåsta simdynor med Disneyfigurer, som på håll fick det att se ut som jättestora plåster.
Egentligen ville jag simma bort till bryggan och hoppa ner i vattnet, precis så som barnen gjorde. Men jag vågade inte eftersom jag egentligen inte gillade att bada i sjövatten på grund av alla luriga alger. Dessutom sa min bror till mig att det fanns massor med alger precis vid bryggan, under vattnet där man inte kunde se dem. Men känna dem kunde man göra. Så jag undvek bryggan och stannade kvar på min plats en bit från mammorna och barnen. Ibland dök jag ner med huvudet under vattnet och försökte ställa mig på händer, men det var lite svårare att stå på händer i sjövatten än i saltvatten där man till och med kan stå på händer bara genom att slappna av. Efter några försök gav jag upp eftersom det även var lite obehagligt när jag inte visste om det var alger eller om det var mitt hår som smekte mitt ansikte och mina axlar när jag dök ner.
Så småningom började himlen ändra humör och såg plötsligt ut som en gammaldags tomte med mörk luva och grått skägg. Och några regndroppar började kittla mig på pannan och på hårbotten, så att det kändes som små kattpussar. Runtomkring hade folk börjat ta upp sina handdukar som de skakade och vek ihop, och mammorna med barnen på bryggan hade försvunnit iväg. Vattenytan låg nu helt tyst och stilla. Som en tunn hinna med diskmedel som ibland spräcktes av några tunga regndroppar som föll ner från himlen. Jag simmade bort mot stranden, klev upp på den ljumma sanden och hjälpte pappa att plocka ihop våra saker. Det hade börjat bli lite kyligt i luften och knotter spred sig på min kropp lika snabbt som när man tänder på en stubin. Men i bilen var det fortfarande lagom varmt, fast inte så varmt att man brände sig på allt det där silvriga som spännet till säkerhetsbältet eller på kanten till bilrutan, eller nackstödets silvriga skelett. Jag lutade mitt huvud mot remmen på säkerhetsbältet, blundade och somnade. Och under tiden som pappa körde hem ville regnet luras lite genom att då och då skvätta några stora pölar på vindrutan. Pappa satte igång vindrutetorkaren som såg ut som två stora spindelben som tog lugna simtag, fram och tillbaka.
Strax innan vi var hemma stannade pappa till vid kiosken och köpte kvällstidningen som hade en medföljande bilaga - det var en följetong till en deckarroman av Henning Mankell. Och den gången var det dags för den tredje delen av fem. Eftersom jag hade börjat komma in i handlingen kastade jag mig över tidningen så snart vi kom hem, och sprang upp på mitt rum och började läsa i min säng. Jag hade fortfarande på mig min sandiga baddräkt under kläderna och sömnen låg kvar som mjukt grus i ögonen. Jag hade även fått lite solbränna och håret på mina armar såg ut som guldtrådar i en dyr matta. Eftersom jag var trött av värmen och av rädslan för algerna, läste jag med halvöppna ögon på samma sätt som när man drar täcket över sig på morgonen fastän klockan har ringt. Snart kunde jag känna doften av makaroner med korv som pappa tillagade nere i köket och på håll började åskan brumma fram lite muller. Jag lade ifrån mig tidningen och från min säng tittade jag upp mot himlen, som sken just på det blåa sätt som den gjorde när jag vaknade idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar