Lördag den fjortonde januari

För en månad sedan såg lördagen den fjortonde januari inte särskilt anmärkningsvärd ut. Den var tänkt att framträda som vilken dyig lördag som helst så här en bit in på årets början. Men under den senaste veckan har det hänt en del saker som är värda att hänga upp på väggen - av sådant slag som man får lov att rama in med guldram.

Och vidare blev därför lördagen en festlig dag som bokstavligen startade starkt, med träning på morgonen.

Naima hade med sig en liten present som var en bananhållare, till för att skydda träningskläder och böcker i väskan. Och därtill en lyxig chokladbit.

Efter träningen möttes vi av en noir-soluppgång, som var så otroligt romantisk att begrunda. Vi riktigt myste när vinden nöp oss blåa om kinderna.

Snart hamnade vi på Strand på söder, där jag blev bjuden på brunch med franskt tema. Som gjord för la vie!

Fast våfflor vet jag inte om det är så franskt. Men gott var det, och väldigt kostcirkel-omfattande vill jag tro.

Mätta och rultiga om själen begav vi oss sedan hemåt för att låta maten jäsa i magen.

Sedan blev det som det alltid blir - kväll, och jag tog mig ut till en exotisk tunnelbanestation väster om stan.

Där fanns Minna på plats och vi gick till Ica för att köpa ett sexpack cola. Inte ens legitimation behövde vi visa upp i kassan!

Minna har ritat en fin tavla som ser ut som ett självporträtt, vilket hon påstår att det inte är. Så jag släppte ämnet, tog en klunk av colan och såg ut genom fönstret där en ensam svala irrade runt över himlen. Jag tänkte, att det där nog stämmer - att man inte heller bör blanda ihop jag-personen i en berättelse med själva författaren.

Däremellan trixade vi med nagellack, mobiler och kontakter.

Och åt upp de sista Fazerinachoklad-slantarna.

För sedan var det dags för trettioårsfest!

Kalasbarnet Vendela hade bjudit in nära och kära från alla håll, kanter och vrår i avlånga Sverige.

Vi dansade så mycket fuldans att vi till slut glömde av hur man dansar på riktigt.

Klockan tickade snabbt iväg och lördag den fjortonde började sakta forma ihop sig till en liten boll. Det blev dags att vinka adjö.

Men festen den fortsatte under hela natten, morgonen och dagen därpå, året runt.

Och innan jag somnade tänkte jag: nä, livet är inte alls så dumt. Lite krydda på maten så smakar det gott.