Det lömska lilla gemets liv

Det är tidig morgon. Jag ställer mig framför spegeln och studerar mitt ansikte, tycker mig kunna urskilja en liten förändring som egentligen inte är så stor, som nog mest känns på insidan än syns på utsidan. Men förändringen ligger ändå där som ett litet gem som av misstag har råkat haka sig in någonstans mellan sidorna till en bok. Den får sidorna att bukta ut på ett smått märkligt vis, och varje gång som man ska vända blad tror man att gemet ska titta fram på nästa sida.

Med åren har boksidorna blivit så rynkiga av att ha bläddrats fram och tillbaka, i jakt på det lilla envetna gemet som aldrig någonsin vill dyka upp. Och man slår sig fördärvad, får gråa hårstrån och suckar och ens skelett vittrar sakta bort och bokryggen börjar falla omkull och någon börjar hastigt tejpa ihop boken, försöker hålla den vid liv. Men ingenting hjälper. Till slut måste man kasta den oläsbara boken - man gör det högtidligt och tänker samtidigt tillbaka på bokens lyckliga dagar.

Det jag vill säga med detta är att för varje dag som går så blir man äldre, givetvis. Men lite orimligt är det ändå att man räknar upp i ålder, samtidigt som livet räknas ner.

Hursom, idag är jag lite äldre än jag var igår. Och det fungerar bra, I´m fine, no worries. Just put my flowers aside and all the gifts on the table. No, not that one! It´s not a gift, it´s my neighbor´s cat. E x a c t l y, there you go! Thankyouverymuch.