Det lilla folket i hårsäcken

Strax före halv sex var klockan när jag idag självmant vaknade innan alarmets hjälp. Jag tror jag drömde att jag var hungrig och inbillade mig därför att min mage kurrade i sömnen. Men när jag sedan besvärade mig med att pliktskyldigt stiga upp för att äta frukost -likt en prydlig skolelev med manglad skoluniform, linjalrak rygg och vattenkammat hår i en så rak mittbena att man   
skulle kunna anlägga en vattenledning som försörjde de små hårsäckarnas alla miljontals invånare- var hungern plötsligt skenbart frånvarande. Magen var lika tyst som hos brisen över ängen, sekunderna precis innan den ska andas ut.

Istället beslöt jag mig för att ligga kvar i ytterligare några minuter, och jag låg på rygg med blicken fäst i taket ovanför mig. Jag stirrade så intensivt upp i taket att vitheten och skarvarna vid kanterna bildade lag och vi duellerade plötsligt mot varandra. Men taket fattade snabbt ledningen och det kändes som om jag sögs in i taket, skarvarna omringade mig och den vita färgen lade band på mitt huvud och smälte ihop med mina ögonvitor, och ljudet från morgontrafiken utifrån gatan befann sig helt utom synhåll, och det ihärdiga ilandet till min grannes duschkran kröp ihop och lät som en början till en blyg tinnitus. Jag befann mig mitt i en främmande värld där jag kunde höra mina egna hjärtslag bulta ut genom öronen, och orma sig upp mot tinningarna som buktade ut varannan sekund. Strax därefter drog domaren upp sitt gula kort och menade att spelet hade gått för långt.
    - PIP PIP PIP PIP   PIP PIP PIP PIP, skrek han skrek väckarklockan och

snabbt kastades jag vårdslöst ner från taket, ner på min säng, mörbultad och morgontrött.

                                                                            --> THE END <--