Som en grönkamouflerad duva på besök

Det har nu redan hunnit gå två veckor sedan jag var i Paris. Att efter lite mer än ett år återse staden var som att träffa på en gammal vän som man - just efter att man har skiljts åt - med ens minns hur mycket man faktiskt har saknat under den tid som har gått.


Likaså denna hjärtevän, Marion. Sist vi sågs var i februari då hon gästade Stockholm, och jag tänker att det vore ju så fint om hon flyttade tillbaka till Sverige och allting blev som vanligt igen då vi tog dansklasser tillsammans, hade franska temakvällar och levde alldeles galet vilt när vi efter träningen brukade gå till mataffären för att hälsa på bananapan, handla mat och lösgodis!

Å andra sidan blir mina planlösa resor till Paris desto mer relevanta när där finns en vän att hälsa på hos.


Det var under en tidig morgon som jag anlände till Paris. Så snart mitt flyg hade seglat ner på fransk mark begav vi oss till ett mysigt brunchställe. Där blev vi serverade alltifrån croissants, pain au chocolat och nutella och yoghurt och juice...


Också denna deluxe-tallrik med gravad lax, ostar och äggröra och vin och... och... OCH-MÄTTA-OCH-BELÅTNA.


Med mat ända upp i bröstkorgen begav vi oss vidare på en liten vandring genom de södra delarna av staden. Vi promenerade genom kullerstensgränder, små överfyllda prylaffärer och en och annan busliten restaurang där man spelade musik och dansade mellan borden med en livsglädje så stor att den fäste sig som ett lysande leende på allas läppar.

Så franskt och så filmiskt var det, att få små doser av den franska romantiken serverad längs med gatorna. Så som den utspelar sig på film, om den skulle klä sig som en film.


Också har fransmännen bevisligen humor.

Eller så ser kanske deras trafikskyltar helt enkelt ut på det här viset, då just den här varianten förekom på fler ställen än här. Och om så vore fallet, att detta är en standard, så blir skylten desto mer absurdkul än clownkul.


Marion hade en liten (inte så liten!) överraskning till mig - en teaterföreställning à enmansföreställning som lutade åt att vara ett slags sit com. Showen var på engelska och riktade sig främst till turister som skulle "lära sig" hur man beter sig som en äkta fransman i bland annat taxin, klädbutiker, ute på barer och i sängen - arrogans à franskt vemod och jag-struntar-i-att-hjälpa-dig-eftersom-ditt-problem-inte-är-mitt-problem! lydde doxan.

Showen var så spontant roande att mina magmuskler kved av kramp.


Strax efter att Marion hade gått iväg till jobbet om morgnarna, klev jag upp ur sängen och njöt av denna nutelligt-franska frukost, samtidigt som jag antingen satt och såg ut genom fönstret, ut över staden. Eller så bloggade jag och brottades samtidigt med tangentbordet som rådde brist på prickar över vokalerna.


Med kartan i hand begav jag mig sedan ut på vägarna och hoppade på det mesta som verkade lockande att besöka - att stanna upp vid och drivas med av. Ibland är det märkligt hur någon plats som man länge har hört talas om helt plötsligt står mitt framför ögonen på en. Det kan vara något som exempelvis det här - Jardin du Luxembourg, som jag av en slump råkade promenera förbi, och som jag länge har velat besöka.

Och där stod då denna trädgård med sina öppna grindar, alldeles inbjudande och full av blommande grönska. Och på håll hörde jag ljudet av en liten orkester, det lät som passande bakgrundsmusik mot trädgårdens lummiga pakt. Som något som skulle kunna finnas där för jämnan för att liksom beskriva känslan av trädgården, men som bara fanns där under just denna dag. Och jag slog mig snart ner på en stol bland flera andra stolar och bland människor som åt sin medhavda lunch. Också fanns där några personer som under sin joggingtur stannade upp för att betrakta denna lilla uppvisning.

Där satt jag sedan ett tag, blundade, lyssnade till musiken och rycktes med av smekande vindar mot mina kinder. Den var på något sätt så mäktig i sitt sammanhang att slumpartat befinna sig där, och jag tänkte: så uppsluppet det känns att bara låta sig smälta in i denna miljö. Att bli ett med omgivningen, som en grönkamouflerad duva på besök.


Jardin du Luxembourg är en riktigt vacker trädgård med variationsrika tillhåll, hörn, palats och platser.


Efter en stund av något slags klockslag gick jag vidare, in mot Latinkvarteren där den kända och turistflockade bokhandeln Shakespeare & Company ligger.


Här klev jag in och upp på övervåningen och botaniserade mig bland böcker, fåtöljer, skrivhörnor och spindelvrår. Och kanske tyckte jag mig även se den erkände Hemingways gestalt vandra omkring bland hyllorna och vidröra böckernas trådvävda ryggar.


I ett av fönstren stod en vackert uttorkad bukett med vissna blommor som slokade sig urvattnade av den tidlösa melankolin i bokhandeln.


Därefter - efter en lång stadsvandring, efter trädgårdsgrönska och efter böcker - letade jag mig fram till Cafe de Flore. Tanken var att jag skulle skriva på detta café i Paris, men istället fick jag, av den här pratglade stammisen vid namn Rafael, mäkta franskt skvaller om både café-direktörer samt diverse besökare.


Dessutom tyckte förmodligen Rafael synd om min chockade min då jag åkte på en svidande summa på 120 kr för en éclair-bakelse. Vänligt nog blev jag därför även bjuden på ett flertal andra lockande bakelser.


På sin praktfulla plats stod Notre Dame som alltid och kikade fram bakom träden.

- Bonjour mon ami, sa jag och lyfte på min hand till hälsning mot byggnaden. Men Notre Dame svarade mig inte, förmodligen var hon fullt upptagen med att hälsa på alla andra nyblivna Paris-turister som flockades där nedanför hennes fötter, och jag tog inte alls illa vid mig. Nejdå, detta handlar inte alls om någon fransk arrogans, tänkte jag och släppte taget om trädgrenarna och traskade med ett styng av vemod vidare mot nästa plats.

 
Vidare mot den mest romantiska bron av dem alla i Paris. Pont-Neuf heter den och är belamrad med all världens kärleksförklaringar till hänglås.