Som hos ett blomsterarrangemang vällde staden ut i ett parhav av grönskande kärlek

Ett av ställena som jag ville besöka under min vistelse i Paris var Svenska institutet - just för att min nyfikenhet undrade hur svensk kultur representeras utomlands, i Frankrike.


För tillfället pågick där en utställning om August Strindberg och bilden av honom - också om fotokonsten som på den tiden var en relativt ny teknik - utifrån en iscensättning av sitt egna liv via ett urval av olika självporträtt. Dock föll mig inte just denna utställning riktigt i smaken, något fadd och monologisk kändes den.


Men SI:s ståtliga byggnad och de svenska kanelbullarna på cafét gjorde ändå susen för sinnet!


Under en av dagarna begav jag mig in mot centrum och den konstläppjande "Stravinskijs plats".


Vad jag var ute efter att göra var nämligen att besöka Centre Pompidou, som är ett nationellt konstcentrum. Ungefär som Kulturhuset i Stockholm är för oss. Till utseendet ser den ut som en legoliknande byggnad.


Inne i byggnaden finns bland annat ett museum med samtida konst. Just den här installationen på bilden ska föreställa ett replikskifte mellan tre olika karaktärer. Genom att texterna vävs in i varandra skapas på så vis ett slags filmisk tredimensionell dialog.

Något som jag inte riktigt hann greppa i stunden eftersom bokstäverna var så små och min rygg så trött.


Pompidou är på många sätt snygg till sin arkitektur.


Det fina med Paris är att staden faktiskt lever upp till sin klyscha, den är rakt igenom väldigt romantisk.

Någon frågade mig nyligen om det verkligen är som på film, att nyförälskade par sitter tätt ihopslingrade på bänkar i parker, eller om det bara är en skröna. Men nej, verkligheten överträffar fiktionen - paren fullkomligt flödar överallt! Precis som hos detta blomsterarrangemang vällde staden ut i ett parhav av grönskande kärlek.


Ett annat ställe som stod uppskrivet på min besöka-lista var Père Lachaise som är Paris största kyrkogård på 44 hektar. Dit vallfärdar turister för att besöka gravar som bland annat tillhör Edith Piaf, Oscar Wilde, Jim Morrison och Honoré de Balzac.

Det kan visserligen tyckas bisarrt att besöka gravplatser då syftet känns aningen diffust och kanske något morbid. Men så har jag hört att en del människor även föredrar att jogga på kyrkogårdar eftersom det är så mycket lugnare och rogivande där än på "vanlig" mark.

Detta kan å andra sidan vara en myt, och själv vet jag inte eftersom jag varken har testat eller observerat.


Det tog sin gilla tid att gå igenom hela kyrkogården. Nä inte riktigt hela, men en bit gick jag i alla fall. Snurrade runt bland alla pompösa småhus till gravar, läste olika inskrifter och drog på smilbanden.


Tiden på kyrkogården gick och jag gick lite vilse - man skulle milt kunna säga att jag ödslade en del dötid på att hitta sevärda gravar.

Och så småningom avslutade jag besöket för att gå till tunnelbanan.


Det hade blivit kväll och IKEA-reklamen här kändes som en förlängning av en eventuell utställning på Svenska institutet.

På reklamaffischen står ordet "Njut!" längst upp till höger.


Något som Christelle - Marions kompis - hade uppmärksammat. "Njut!", sade hon plötsligt till mig samtidigt som hon log lite finurligt, och det tog mig en stund innan jag förstod att hon varken hade sagt något på franska eller engelska. Med ens kändes det som om jag befann mig i Sverige, fast ändå inte.

Här på bilden befinner vi oss förresten i en dansstudio som ligger i centrala Paris. Eftersom vi alla älskar att dansa passade Marion på att ta med mig på en dansklass, och mitt franska besök fick sig ännu en top notch-ingivelse.


På den sista dagen sken solen extra glatt.


Och likaså sken även jag glatt när jag under en av mina långdragna stadsvandringar impulsköpte en pain au chocolat som jag åt på vägen. Precis så som alla fransyskor och fransmän gör när de besöker boulangeries för att handla baguette - eller bakelser.


En annan bakelse som Marion och jag åt till efterrätt under min sista kväll där, var denna gigantiska macaron med smak av hallon. Eller om det var jordgubbar, eller kanske var det tryffel? Eller.... Mon dieu, så mycket sött som jag åt att jag fullkomligt blandar ihop alla smaker, färger, former och sagolika garnityrer!


Något som jag saknar här i Sverige är denna franskättade butikskedja som främst säljer böcker, men också andra kulturrelaterade produkter.


Också saknar jag även sådana här vackra omslag på Murakamiböckerna - håller ni inte med om det Norstedts?


Och jag saknar Paris. Vilket jag tror att ni redan har förstått.