Luftfuktigheten i min lägenhet är hög, kanske inte så hög som hos regnskogens kristalldroppande ormbunksväta. Men den är tillräckligt hög för att jag ska känna av den, hur den lägger sig som en tunn hinna om min hals. Hade luftfuktigheten haft en färg hade den varit grön. Giftgrön. Den smeker min hals, trevar runt med fingrarna, letar efter pulsådern, blodådern. Ler mot mig samtidigt som dess fingrar hårdnar om min hals och stryper syretillförseln i mitt huvud - den inneboende huvudvärken stegrar sig likt den blå hästen på den svarta savannen.
Stapplande tar jag mig bort till köket och hör i bakgrunden hur fåglarna ihåligt kvittrar in genom mitt fönster, som filmbilden hos snövit fast utan snön all den där kylan. Det vill säga om snövit vore en saga som handlar om vintern. Jag öppnar kylskåpet och min huvudvärk börjar rinna över kanten, likt enerviga åskblixtar sprider den sig längs med marken. Huvudvärken blir lika hög som luftfuktigheten, som när två lika bär kolliderar mot varandra - de badar i vanmäktig obalans. Kortslutning som i motpolsavsaknad.
Ur kylen tar jag mig en burk cola, trots att det bara är förmiddag och jag inget har tänkt att äta. Så öppnar jag burken, bara det lilla ljudet av pys får mitt huvud att direkt sluta skvalpa över den överfyllda hjärnskålen, och jag klunkar hastigt i mig den första halvan och för en sekund försvinner fåglarna, försvinner luftfuktigheten - de står och trycker bakom ett litet träd som är så smalt att jag både kan se deras rumpor och näsor sticka ut bakom stammen.
Sedan sätter jag mig åter vid mitt köksbord, tar ännu en klunk med cola, denna gång lite långsammare, mer sansat. Den sagolika bubblan runt mitt huvud börjar släppa lite på banden, jag har fått min illusoriska injektion med bensin. Och luftfuktigheten och fåglarna och regnskogens alla ormbunkar slingrar sig försiktigt tillbaka till sina platser. På himlen, i skogen och vid mitt fönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar