Till en början: himlen är barsk och i luften klämtar regnet som ringklockor över vibrerande risfält. Ibland flyr en vind hastigt förbi mig och lämnar spår av en fuktig puss på axeln, tillsammans med små gula löv som singlar ner och lägger sig som guldslantar på marken.
Men sedan: vinden mojnar och regnet pyr bort. Jag vänder upp blicken mot den likblå himlen och möts av solens vassa kniv som spetsar mig i ögat. Guldslantar torkar och jackan smälter över min kropp, bildar febrig lava och ger mig mindre hopp. Om sommaren, den stabila sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar