Lika förvånad över mig själv blir jag varje gång som jag kommer hem med lösgodis från affären. I godispåsen hamnar nämligen alltid den stora salta dödskallen - jag kallar honom för Dödis. Problemet med Dödis är att jag egentligen aldrig orkar äta upp honom, jag vet inte varför jag ens plockar honom i hyllan. Men ändå följer han av vana jämt med ner i påsen och hänger alltid kvar tillsammans med det allra sista, mest livfulla gänget - bland chokladen känns hans närvaro helt död. Och i munnen vältrar han sedan över tungans hav, som ett skeppsbrutet fartyg på väg att sugas mot det svarta hålet i svalget. Bort mot Ingenmansland.
Där i munnen kastas salivvågorna runt i omlott, som en sirlig väv av violtrådar. Sargasso-svarta, med utmärglade toppar skummar vågorna fram och skvätter omkring sig bläckklumpar som fyller upp hela munnen och formar den till sump, innan bläcket letar sig vidare och rinner ut som mörkblått blod i ena mungipan.
Och korparna flyger lågt på himlen, långt under gommen - nära visdomständernas vita klippor flyger de listigt runt i skarpa cirklar, som får det att bildas mörka skuggor på kindväggarna, i den hjärtlösa muntillvaron. Precis som i en grotta reflekteras deras skuggor, även när munnen öppnas och skört ljus sipprar in återspeglas deras själar på det blanka tandköttet. Som genomskinliga paralleller av en ny dag.
- Och där under godispåsens slut far Dödis gestalt in i munnen. Precis som ett lik in i brännugnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar