När korparna solar sig i nattens blåa låga, förvandlas månen till dagens halvslutna öga

Som alltid sitter jag här vid mitt bord just när ugglorna börjat rassla i träden och månen hyvlar alla förbipasserande moln på tvären.

Jag sitter och skriver och skvätter med orden innan de glider ur mitt grepp och flyger ifrån mig som vilda korpar som längtar efter att få bada i månljusets diamantglans. Sola sina svarta fjädrar, frossa i månsken, suga åt sig skärpan av ett månbad. Spegla sina uppbröstade anleten och sina spjuverglansiga blickar - dessa svarta pilar som slugt river sönder luften i regntrasor och himmelskt vemod.

Men när de kommer månen alldeles för nära inpå, blir istället deras blänkande korpsvarta kroppar bländade - de blir helt vita där de tidigare blänkt svarta - nästan genomskinliga, och korparna tappar både sina ansikten och de praktfulla dräkterna som får dem att verka lika täta som tusch.

Ingen vågar komma måndiamanten för nära. Inte molnen, inte jorden, inte heller några andra planeter, inte ens stjärnorna. Och nu när de själva vet, när de skådar sina genomskinliga trasor i spegeln - allra minst korparna.