Idag, till exempel, hamnade jag på stan där jag småsprang fram mellan de hastiga regnspyorna. Ibland kom det till och med så mycket regn att folk fullkomligt kastade sig fram efter närmsta skydd - de stod och tryckte hårt under tak, och skärrade blickade de ut på regnet som om de aldrig hade sett så mycket regn i hela deras liv!
Studerade man deras panikslagna blickar mycket noga såg det ut som om det faktiskt regnade blodiglar från himlen. Och det är ju inte så trevligt! Men sant skulle det kunna vara eftersom det i Haruki Murakamis roman Kafka på stranden, regnar makrill.
Här bör jag även tillägga att jag var en av dem som skrajset tryckte under tak. Jamenar, under regnet kunde jag ju inte stå och bli alldeles igelblå!
När himlen fällt ihop sin igelkatapult gick jag och köpte mig förmodligen världens tråkigaste plagg. Ett par hudfärgade strumpbyxor i nyansen "London".
…
EXAKT - ni vet ju precis vilken nyans jag talar om!
"London", hur kan man inte veta vilken det är på hud-skalan?!
Någon timma senare åt jag kvällsmat samtidigt som jag begrundade mitt första försök i att skriva på japanska. Jag gjorde det nästintill perfekt!
Det var bara något som inte stod riktigt rätt till med texten. Jag funderade hårt ett tag på vad det kunde vara, gned mig om hakan och skruvade runt på köksstolen, men så...
AHA!
Den enda lilla – pyttelilla – justering som behövs göras är att vända på tavlan så att den istället hänger på ledden. DÅ skulle alla tecken komma till sin rätta.
Kvällen avslutades med Oreo-glass som varken är för mycket av Big Pack vaniljplast, och inte heller är det smakrubbad Ben & Jerrys VERMONSTER!!!
Detta är helt enkelt som en bortglömd ballerina på sina äldre dar. Varken för mycket eller för lite, varken bu eller bä, varken svara jag eller nej. Det är bara lite ljummet sådär, även fast det är glass.
Betyg: LL
Med några skvättar bryggkaffe på: LLL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar