Marsipanblomman

När jag var liten var alltid den rosa marsipanblomman det mest intressanta på hela prinsesstårtan. Marsipanblomman vill ju alla barn ha! Även om den inte är lika god som den ser ut minns jag att man ändå alltid stred för att få marsipanblomman på sin tallrik. Blomman var mycket viktigare än att äta av själva tårtan. I min familj bestämde vi därför till slut att det bara var födelsedagsbarnet och ingen annan som hade rätt till marsipanblomman. Den regeln gällde även när vi var bortbjudna på andra barnkalas.

När jag och S häromdagen skulle äta knäckebröd visade det sig att en av dem - just det som S råkade ta upp ur förpackningen - hade ett litet runt knäckebröd i själva hålet. Till sin triumf tryckte S försiktigt bort den lilla perfekta rundeln ur mitten på knäckebrödet och höll stolt upp det framför sig, som om han just hittat en tusenlapp på marken. Men så hade han faktiskt fått fram ett fynd - en motsvarighet till marsipanblomman! Vi båda blev genast överförtjusta över det lilla knäckebrödsbarnet, och vi kunde riktigt föreställa oss hur väldigt god just DEN biten var - mycket godare än själva knäckebrödet.

Men så noterade S direkt min suktande min och rättskaffens som han är frågade han vänligt om jag själv ville ha den biten. Mitt svar kom lite för snabbt - Nej, ta den du, sa jag och bet mig i läppen samtidigt som jag tittade på när S bredde smör på det lilla fyndet, och hur han sedan svingade in det lite lätt i munnen, och gav mig ett förnöjt leende med det lilla knäckebrödet liggande i ett munmörker.

Därefter skedde allting väldigt snabbt. Efter en enda tugga var hela fyndet med knäckebrödet ett minne blott, ungefär som när man som barn ivrigt stoppade i en femkrona i en leksaksautomat och med spänning såg hur de robotstyrda klorna sakta greppade tag i någon leksak där innanför glaset, för att i nästa sekund se hur leksaken otursamt nog råkade glida ur greppet på klorna. Tillbaka ner i leksakshavet.

Idag inhandlade jag ett nytt paket knäckebröd, och vad upptäcker jag då om inte en liten rundel i hålet på rundeln! Döm min förvåning när jag tar upp knäckebrödet ur förpackningen och håller upp det mot ljuset, mot det heliga ljuset. Efter att ha stirrat ett tag på underverket tryckte jag försiktigt - väldigt försiktigt - ut det lilla knäckebrödsbarnet ur sitt hål och vägde det varsamt i min hand. Det kändes så lätt, så bräckligt lätt. Och medan jag gick omkring där i köket med den lilla biten i hand kändes det som om jag till slut också hade fått min chans. Det var som om någon hade hört min röst. Någon ville ge mig en marsipanblomma, utan att det ens var min födelsedag.