Väntrummet

Sitter i ett väntrum och väntar på oändligheten. Det är fascinerande hur tyst ett väntrum kan vara trots sin utfyllnad av alla hålögda, stumma ansikten som stirrar rakt ut i intet, griper tag i rymden och viker ner sina öron för den pipande ventilationsfläkten som susar snett i bakgrunden i något retligt litet hörn.

Skulle någon - kanske ett nyfiket litet bi - få för sig att ta bort den lilla gömda knappen som täpper igen fläkten till pipljudet, skulle ljudet direkt öka i styrka, komma till sin rätta och vina som på en snöig och gudsförgäten alptopp där vindarna är råa och mjölkvitstäppta. Och alla hålögda ansikten i väntrummet skulle direkt blåsa omkull. Skrämda skulle de försöka resa sig upp igen, förtvivlat greppa tag om stolar och bord och veckotidningar, och alla anmälningsblanketter skulle virvla runt, piska de hålögda ansiktena i deras ansikten, riva med sina sylvassa kanter mot deras kinder - daska till dem! Ropa: vakna! Hur mår ni nu va? Mår ni bra, känner ni kanske hur vinden viner? Hör ni stormen? Känn KÄNN på era stumma munnar - om ni vill överleva denna insnöade väntan måste era munnar genast hämta in nytt syre! Seså, gapa stooort, låt kinderna fladdra fritt likt krusade vågor och...

...le!

Bredvid mig i väntrummet sitter en ung kvinna försjunken i en bok. Boken är solgul och lite större än en vanlig bok - än en fiktion. Jag lägger huvudet (mest ögonen) på sned och läser den bestämda texten på bokryggen där det står: "Lycka".

Plötsligt tittar den unga kvinnan upp på mig, hon ser rakt igenom mig. Bakom mig. Där susar det lilla pipljudet hål på trådarna till den lövtunna väggen.