Står här och trampar grus, väntar på bussen som aldrig vill komma. Envist står jag kvar medan folk runt omkring mig flyr fältet, räddar sitt eget skinn - slänger sig hals över huvud in i taxin, eller använder tvunget sina ben och går till fots. En del tar till och med flyget, fäller ut sina vida kostymarmar gör propellerljud med munnen och landar smidigt två busshållplatser bort. Hela besättningen applåderar!
Själv står jag kvar och leker med tiden, den nyckfulla kollektivtrafiktiden. Två minuter kan plötsligt slå om till fem minuter och - se där! - sju minuter, för att därefter visa fyra minuter.
4 minuter blir alltid 7 minuter,
7 minuter kan aldrig bli 2 minuter förrän tidtabellen åter igen visar
4 minutersmagi! -
pressssar sig ner till 3 minuter...
Ja! Snart! Nu är tiden inne, tre minuter blir två minuter, blir en minut och sedan...
BORDE JU BUSSEN VARA HÄR!
Men någonting känns fel, tiden verkar ha brutit på mer än spelets alla regler. Bussens närvaro är helt bortom sikte. Kanske befinner sig bussen i Kina? Eller i Säffle? Oj då!
Eftersom jag börjar ANA något - jag VET att något inte står helt rätt till, vänder jag därför upp min blick och vilken tidtabell möts jag inte då av!
Jo, en EKG-skärm som visar upp ett extremt dött hjärta.
Små gula pluttar från ett tidigare lysande bussliv.
Bussen kommer inte, aldrig. Inte ens om sju minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar