Dagar som idag då solen ligger lågt och himlen högt brukar jag under eftermiddagen lägga mig ner i min säng så att jag har utsikt mot fönstret, och följa ljuset mot väggplanket på balkongen. Om sommaren vore det allra yttersta ljuset på en ljuslåga så är hösten det mellersta, det som ligger nästintill veken. Det gasblå, nästan genomskinliga ljuset är inget ljus. Det är vintern.
När jag ligger där och betraktar det orangegula, lågmälda ljuset på väggplanket slås jag alltid av en enorm känsla som långsamt omfamnar mig inifrån, och det känns som om jag är fylld av en mängd bortglömda blåmärken.
Till slut börjar känslan av vemod att bli så stark att det nästan rinner ut över kanten på kroppen, och jag vill liksom sätta dit mitt pekfinger - få det att sluta skumma okontrollerat mycket, sluta välla ner på golvet så att jag halkar omkring i mitt egna vemod. Samtidigt som jag älskar, jag fullkomligt älskar när hösten snart är här för att krama mig riktigt hårt, så att allt gråt fryser till dagg i luften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar