Sitter i min lilla vrå och tittar ut på höstens höga mörker som har fallit ner från himlen. Likt två billyktor som nosar sig fram på en landsväg söker sig min blick in till lägenheterna mittemot. In genom alla upplysta fönster där tv-skärmar flimrar omkring som ljudlösa punkter. Blått sken byter bild, tickar, blinkar runt.
Ljuset från tv-skärmarna strålar vidare ut i mörkret, letar sig fram och bländar mina ögon som snart badar i kalt, kallt ljus. Långsamt tappar mina ögonvitor ton, blir geléartade, svävande och månaktiga till sin skepnad. Eller snarare blir de lite mer åt det glansiga hållet, precis som i ett vattenbad som man kan spegla sig i om man ställer sig riktigt nära pulsen på min kind, och sedan tittar snett upp mot mina ögon i halvprofil. Då ser ögonvitan väldigt stor ut, precis som i de där kunskapsprogrammen på tv om universum och den blågröna jorden som visas i extrem närbild, med en skymt av den svarta rymden som en bottenlös bakgrund.
Just i det ögonblicket kommer alltid den oväntade yrseln, av att se jorden på så nära håll, för det är exakt då som en och annan långlivad tanke om livet slår till - om hur allting egentligen har uppkommit med bing bang och hela den där tankeraddan, om och om och om. Och om igen. Det kan inte annat än att liknas vid den makabra karusellsvindel som fås under natten på ett stängt nöjesfält.
Men hursom befinner jag mig nu här på jorden, likt en sprucken vattendroppe som har hamnat på rutan från ett hastigt litet regn, under en mörk kväll när alla tv-skärmar så småningom släcks ner. Och mina ögon lyser ej mer, slocknar för dagen och låter stjärnorna ta överhand. Allteftersom jorden snurrar vidare som om ingenting har hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar