Ett chokladfylleslag till smakupplevelse

Jag tror ni förstår vad jag menar om jag säger att jag, efter att ha ätit en massa sötsaker, ibland kan känna ett plötsligt sug efter salt. Det är som om något slags yin och yang behöver balanseras upp i kroppen. Detta behov inträffar dock ytterst sällan - att man äter så mycket godis att kroppen fullkomligt skriker efter något salt att väga upp sötfyllan mot.

Ibland kan sådana tillfällen även ta sig en oväntad och icke välkommen form - man börjar helt enkelt må illa. Man har ätit alldeles för mycket sött som man har vägt upp med salt, och sedan återigen blivit sugen på något sött, och hoppat på hela karusellvarvet om igen; godis, chips, glass, choklad. Vila. Godis, chips, glass, choklad. Vila.

...

Sådana typer av mums-kvällar framför teven kan till en början vara trevliga, men i sanningens namn är de faktiskt riktigt snuskiga när de väl börjar urarta. När balansen är rubbad, när den förlamande fetma-attacken ligger nära till hands, när glassen smakar salt, när jordnötsringarna smakar syra och när den glansiga fjärrkontrollen smidigt glider ur den chipsinsmorda handen ner på den smuliga popcornmattan, just då som tevekanalerna går över till att visa nattens programtablå:
Stillbild. Orgelmusik. Blåljus, i teverutan. Och från mungipan bildar dreglet en tjock spindeltråd som glider ner mot golvet, samtidigt som magen krystar efter syre.

När jag idag köpte Marabous nyhet, chokladen "Crunchy Corn", gjorde jag det i förvissningen om att den skulle smaka någon form av snacks. Men jag föreställde mig ändå att de rostade, saltade majskornen skulle smälta ihop med mjölkchokladen på samma fina sätt som Marabou Digestive gör för det förälskade chokladhjärtat.

Men majskornen sjuder tyvärr inte alls ihop med mjölkchokladen. Smakerna så att säga "gifter sig" inte på tungan. Chokladen smakar mer som två separata likdelar av: mjölkchoklad och rostade majskorn. Som sött och salt, rakt in i käften. Det är ungefär som att stoppa i sig både godis och chips på en och samma gång där smakerna istället blandas i magen, vilket ger mig en känsla av direkt olust. Smaken känns banal och ej fantasifull. Detta är ett väldigt misslyckat Marabou-projekt, för vem vill egentligen bli påmind om vulgära snask-kvällar? Vem vill överhuvudtaget utsätta sig själv för förnimmelsen av det extrema begäret kring både sött och salt på ett icke-sofistikerat vis?!

Vem kan tänkas vilja äta Crunchy Corn?

- Kanske passar chokladen den som vill rationalisera sitt sött- och saltintag. Bespara sig mödan över onödig tidsåtgång och dessutom slippa röra på käkarna dubbelt så många gånger. OM så vore fallet är ju denna idé alldeles briljant! Ett stort plus i kanten, för Marabous del.

It's a win win
som man i många fall säger
förutom i detta.

Betyg: L