Att ha flyttat ut men fortfarande ha sina tillbehör nerpackade i kartonger är som att befinna sig i ett gränsland som inte liknar något annat (i-)land.
Utan att överdriva läget vill jag påstå att detta vakuumtillstånd mellan utflytt och inflytt ungefär är som att befinna sig mellan ozonlagret och den blå himlen som vi ser - den som försiktigt lutar sig över utsikten från våra fönster när vi står och blickar ut på de lekande barnen på gården, samtidigt som vi torkar oss om händerna på kökshandduken medan tankarna tvärflyger åt olika håll, och i samma ögonblick flyger en svala (det kan också vara en kråka eller en sparv, eller vad vet jag vilken fågel som helst, men en svala passar ändå bäst just i denna vy) tvärs över himlen, och någonstans bortom svalan syns ett halvt utsuddat kritstreck från svansen på ett charterflygplan som med stor sannolikhet ska till Thailand.
Men jag är inte avundsjuk alls på alla flygresenärer, nejdå - själv befinner jag ju mig på den allra största och högsta resan, mycket högre upp än flygplanets förnöjda lilla solhuvud. I en flyttkartong svävar jag omkring, blundar och håller andan under min flytturbulens då kartongen andlöst faller ner i luftgroparna strax ovanför himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar