Funderar en del på den novemberblå himlen. Många påstår den så här års vara trist, grå och... kall. Men för mig är så inte fallet, för mig är novemberhimlen som en varm stjärna, som ett flor över den kalla världen - det är snarare den tankefyllda luften vi andas som får våra ögon att se rött, att missta himlen för att vara den sten som får jorden att falla platt till marken och bilda hål av små samhällen där människor i all sin ensamhet förtvivlat söker tröst där de lämnas åt ödet i sina små gropar av hem, med tavlor som hänger tungt på väggarna och som suckar när ingen ser på, när ingen betraktar målningen och utropar oh så fint! Slår ihop händerna, lägger huvudet på sned och fångar upp en rynka mellan ögonbrynen.
Och om tavlan någon gång ramlar ner från väggen - möjligen av att någon i huset smäller hårt i dörren - och faller handlöst till golvet, faller även hela hemmet ihop. Blixtsnabbt och fjädertunt. Precis som ett litet korthus med pilligt blåsnirkliga mönster till motiv, som påminner om novemberhimlen, men som bara är en blek kopia av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar