Bildkälla
Klädhögarna gör mig yr, även alla händer som nafsar i dem. Alla plagg verkar vara något alldeles speciellt, något som betyder att jag också måste rycka tag i varenda en, syna det ända in i sömmarna och inse hur fashion det faktiskt är. Jag befinner ju mig på loppis och på loppis är allt av betydelse. I alla fall om man bor i storstaden och det är loppis i innerstaden.
I småstaden däremot är loppis något för dem som oftast bor utanför staden och som hellre ser att köpa nyttjade prylar istället för sådant som kostar en massa tjafs och som är alldeles för vitt, högblankt och splitternytt i det antika vardagsrummet. I det gediget antika vardagsrummet där tavlor hänger på sniskan för att de råkat hamna på sniskan och inte för att man själv har ställt dem på sniskan, där de hänger i små passande fyrpar huller om buller invid den större tavlan.
Jag lämnar klädhögarna och går vidare, stannar till vid ett bord med diverse prylar och får syn på en grön tallrik. Den är väldigt fin, kanske behöver jag fler tallrikar. Kanske inte. Utställaren bakom bordet iakttar mig och jag vänder därför på tallriken för att studera dess baksida, något märke att känna igen, nicka menande åt utställaren och sedan gå vidare. Inget köp i första ronden. Avvakta och botanisera mera.
Lokalen är stor, det krävs tålamod här, vilket alla världsvana loppisbesökare i och för sig inte verkar vara i behov av eftersom de redan tycks känna till vad som finns genom att de är bekanta med utställarna som de står och hänger med, snicksnackar, tar en muggkaffe på luggslitna koppar, klär i kappor och nynnar till dekadenta toner ur exempelvis Brigitte Bardots Bonnie and Clyde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar