Snöns rike

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i vintern. Men det beror inte på att jag inte tycker om själva snön. Tvärtom är det väldigt vackert när omgivningen och allting annat som inte har hunnit bege sig iväg innan vintern kommer, bor under snö. Och hur det klarar sig där under det tunga vita och utspridda täcket ända fram till våren.


Det är som att betrakta ett ödmjukt samarbete mellan himlen och naturen, som med snön får en harmonisk och stillsam känsla över sig.


Just nu läser jag en bok som handlar om en relation mellan en man och en kvinna - en geisha. En förbjuden kärlek. Men den handlar till stor del också om snö.

Om skildringen av snön över ett bergslandskap, i en kurort dit Shimamura beger sig. Där träffar han geishan Komako vars mörka ögonfransar är så täta och tjocka att Shimamura tycker att det ser ut som om hon blundar. Och i det snövita morgonljuset får hennes svarta hår nästan en violett ton över sig.


Att läsa boken och de många skildringarna av snön ger mig en meditativ känsla, också kärlek till vintern som med andra ord är väldigt vacker.

Boken är skriven av Yasunari Kawabata.