Vi sitter på det blå tåget mot centralen, ingen vill hålla för öronen. Vi är ju vana vid att det gnisslar. När tåget glider in på skeva spår och det rispar om järnhjulen, sprakar friskt som när man svetsar. Vi sitter som alltid tysta på tåget. Tittar fram i luften, puppaluften av våra egna bubblor.
Det gör ont i mina öron när det blå tåget helvetesgnisslar. Ingen reagerar, bara millimeterrör blickarna upp ur bubblorna, mot taket och sidosneglar bekymmersfritt. Klamrar fast ögonen på reklambannern vid fönstret, samtidigt som gnisslet rispar och skriker efter uppmärksamhet så det blånar upp mot den svarta väggen utanför tåget. Reklamen skyltar med aktuella cd-skivor för 169 kronor. Köper folk ens musik på riktigt? Hör ens folk hur det gnisslar på tåget?
Ingen håller för öronen, vi är ju alla vana vid gnissel. Alla, förutom en som trycker in sina pekfingrar långt in i varje hörselgång. Det gnisslar ju, högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar