Det tyckte jag var riktigt fint

New York, London, Paris och så vidare, har visserligen sina sevärdheter. Men en vistelse på Stockholms Stadsbibliotek är också en upplevelse i sig! Speciellt när dagsljuset strålar rakt in i skrymslena bland hyllorna och tystnaden är ett eko av sig själv.


Ibland vill jag så gärna komma ihåg att ta på mig sko med klack när jag befinner mig på just detta bibliotek, eftersom ljudet av klackar mot golvet ger en så älsklig resonans. Det liksom känns som om bibliotekets rymd tar plats i hela kroppen och man svävar ovanför marken.


Men en sak förstår jag inte. På biblioteket har man satt dit några bänkrader som sluttar i samma form som platserna på en amfiteater. Problemet är bara att bänkarna är placerade så att näsan riktas mot väggen, och inte besökarna. Ja, det ser ju vem som helst att det blir lite galet om man ska betrakta människor samtidigt som man läser, just så som Amanda demonstrerar här.

Amanda sa för övrigt något väldigt fint idag, att novellen är som ett poetiskt uttryck av romanen. <3