Att det fortfarande är vinter är ingen nyhet. Men det faktum att jag nu märker att jag dras ner av den är inte kul. Det är ungefär lika underhållande som det ökade antalet tiggare på den svinkalla backen i varje gathörn. Med vintern kommer slasket, stadens yta blir till misär – ett snedvridet spökgrått ansikte som gapar tomt och som längtar efter den blå himlen.
Var är himlahimlen? Kanske under mitt täcke, där ser jag den. Men bara om jag blundar hårt och försöker att inte somna om. Det enda som kan hålla mig vaken är grannen som pratar i telefon, och så alla porlande SR-podcasts som handlar om filosofi, om universum, och dokumentärer som förslagsvis berör konstpedagogens fritidsverksamhet för de tio tacksamma pensionärerna i den lilla norrländska byn.
Det blå täcket är inte himlen, det är mitt eget täcke. Där somnar jag gott och länge, ända tills våren försiktigt knackar på fönsterrutan och kisar in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar