tidsglömska

En del dagar flyger förbi lite snabbare än andra och en del dagar känns lite segare än normalt. Nyårsdagssegt, segare än kola. När det går så segt försöker jag blunda, tävla med mig själv om att titta på klockan när jag känner att nä, nu borde det åtminstone ha gått en och en halv timma. Men varje gång det händer har det bara gått en kvart, tjugo minuter högst. Och då tänker jag tvångstankar som att försöka tänka på något annat så intensivt att tankens detaljer krossar sönder min besatthet av tiden.

Ok, jag tänker inte så här när jag är ledig, det hände faktiskt bara när jag satt i kassan på Ica. Speciellt på helgerna kvävde dötiden ner mina krafter, min entusiasm. Och när det äntligen kom in mer än två kunder i butiken samtidigt log jag så att det stramade ända upp mot öronen och för gamlingarna erbjöd jag mig att packa ihop varorna, och jag har nog aldrig levererat så många välkommen åter och annat trivialt snicksnack som jag gjorde då.

Sen slutade jag på Ica, chefen tyckte om mig men han ville bara anställa sina släktingar, sa han. Så jag tog av mig min röda skjorta, dock inte framför honom, och skrev under på ett vitt papper. Chefen klämde fram en tår i ögonvrån och bad om en kram. Jag gick ut, förbi alkisarna som alltid hängde på dörren och som kom med ettusentvåhundra pantkvitton om dagen. Jag gick ut och andades in frihet. Visserligen mycket bilavgaser från Hornsgatan, men ändå frihet. Min kamp mot klockan var äntligen slut. Det var inte förräns när jag senare kom hem den dagen som jag insåg att skolan snart skulle ta slut och jag inte hade något annat jobb att försörja mig med.

Och vänder vi på det är en snabb dag till exempel som den idag. Knappt så att man hinner andas, ens gå på toa på grund av alla fika-ärenden man måste ta itu med. Och när jag äntligen kommer hem efter blixthalka, snöröda-köldskador-kinder och frost i näshåren, sätter jag mig ner, matar kurret i magen och pustar ut. Loggar in på facebook, decenniets förbannelsebok, samtidigt som jag varvar med att hetsäta bloggar. Det går en stund, jag vet inte hur länge för jag behöver inte kolla upp tiden. Jag vet att det snart är läggdags om jag vill ha en migränfri och spritt språngande fredag. Och när jag är på väg att stänga ner datorn känns det som om jag har glömt något. Mina händer stannar upp, vilar på tangenterna, jag tittar upp från skärmen, hör två nackkotor eller något knäckas till av stelhet, samtidigt som jag lyssnar på den svinkalla vinden utanför fönstret. Vad är det jag kan ha glömt? Jag går igenom min to-do:

- vattna mina döda orkidéer
- svara på det som mina kompisar har skrivit på min facebook-wall
- ta bort nagellacket
- ringa mamma
- slänga sopor
- boka ny tvättid

Det står alldeles still.

Plötsligt börjar det hända något. Någonstans nerifrån min mage sparkar en stubin loss, tar fart, springer upp genom tarmarna, bränner till vid njurarna och exploderar rakt på hjärtat.

PANG!

Jag har ju glömt att mata min bebis för bövelen! Bloggen my baby, du har inte fått ett enda inlägg idag. Och tänk, jag höll totalt på att glömma bort dig. Usch, dumma mamma! Näe, inte göja sjå njåå, mamma mata dig. Njååå...

Så, nu var det gjort. Det är visserligen lite sent, men det är fortfarande torsdag och här framför dina ögon ligger ett alldeles nyfärskt inlägg, kläckt klockan 23.01.

It´s very late and I´m on my way to bed. But it feels as if I´ve forgot something. Forgot to... Feed my blog with a daily post, of course! Oh no, I feel like a bad mom. Bad bad me. Well, anyway - here you have some letters on a few lines. A simple post is better than nothing. Goodnight!