sällsynta sällskap

Idag vaknade jag av att någon kittlade mig på näsan. Dammråtta, tänkte jag i sömnen och viftade bort det med handen. Och det kittlade till igen. Min näsa rynkade på sig och nös stort så det skvätte om sängen, vilket gjorde att jag vaknade till. Och tänka sig att det jag såg uppenbara sig framför mina ögon inte är något man ser varje dag. Den kropp jag skådade framför mig är sånär som på gudomlig för oss i detta land.

- Nämen hejdu sötnos, klingade han och smekte lätt med sin hand över mitt hår. Jag sträckte på mig och gäspade bort sömnen.
- Hej älskling, sa jag glad över att äntligen få se honom även om min röst inte gav min glädje någon direkt rättvisa. Jag var fortfarande trött och inte van vid att bli väckt av honom. Inte van vid att bli väckt av någon alls. Hans ögon lyste starkt, hans mun log brett och fick hela mitt hem att skina upp i varm symfoni, pecis som att nyansen på ett korallblått hav talar om sitt varma vatten.

- Är klockan redan tolv, frågade jag och satte mig hastigt upp och bet mig i läppen. Hade jag vetat hade jag förberett mig bättre för hans ankomst, men nu hann jag inte. Mitt hår låg tillplattat på ena sidan av huvudet och han skrattade skållhögt över min sömndruckenhet. Hans skratt studsade över rummets väggar, föll mjukt in i mina öron och rann ner i mitt hjärta. Håret på mina armar reste sig likt djupt tacksam åskådare. Ville applådera, ville spela finstämd flygel, ville göra vågen. Det sved till av lycka och jag började gråta för jag visste inte vad jag annars skulle säga. Tårarna som vällde över kinderna var lika varma som hans hand över mitt huvud och jag frös inte längre. Jag kunde gå hemma utan tofflor, utan strumpor, mitt golv var varmt. Och jag kunde luta nästippen mot fönsterglaset utan att den blev blå.

Jag studsade upp ur sängen, kramade om honom, kände hans hals dofta mjukt rosvatten. Mina tårar torkades upp av hans trygga läppar och mina kinder blev till varma, persikorosa drömmar. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom. Nu var han äntligen här, min älskade sol.

Today I found a very unusual person to stand by my bed and look down at me when I woke up. Hi sweetie, he said and laughed out in a scalding volume when I sat up in bed with hair flattened on one side of the head. I bit my lip and thought I should have prepared myself for his arrival. But he didn´t seemed to care. He took my hand and held me gently in his arms and I could feel his soft scent of rose water. My hair on my arms stood up, wanted to applaud. My home suddenly got embraced by a warm symphony and I could not do anything but cry of happiness. Finally he was here, my lovely sun.