balkongturbulens

Sedvanligt sitter jag och dricker mitt kaffe samtidigt som jag bläddrar runt bland diverse bloggar på nätet. Jag läser och ler åt Alex Schulmans mjukvävda ironi och skrattar till åt Spiderchicks rappa raljerande. Ibland fastnar min blick på min egen blogg. Det händer oftast när jag ska skriva något inlägg, helt enkelt för att få inspiration, genom att analysera den primära känslan och idén till inlägget. Ja det stämmer, jag analyserar alltså mina inlägg på min egen blogg(!) När jag sedan väl läst och betraktat texterna ett tag lägger jag, likt en pianospelares händer som förbereder sig för ett musikstycke, mina egna, utbredda och beredda över tangenterna. Jag ska strax påbörja mitt framförande, jag ska skriva ett inlägg. Jag haffar varje bokstav som går att nå på tio fingrar. Det går ett par sekunder, händerna ligger kvar, jag tvingar fast blicken på skärmen framför mig, på den tomma yta där texten snart ska ljuda fram. Ytterligare ett par sekunder, någon minut, och skrivandet vill tydligen leka distansförhållande med mig idag. Kom då när det passar dig, tänker jag uppgivet, släpper fingrarna fria från tangenterna, och vänder istället ut blicken mot himlen. Några hustak kontrasterar sig mot molnen och skapar en behaglig grafik - mjukt mot hårt. Min blick vandrar nedåt mot alla balkonger som hänger lösa en snar bit under himlen, tätt fastnaglade under taken. Hade detta ögonblick varit för två månader sedan hade vyn framför mig tett sig ganska sorgsen. Himlen skulle varit askvit, hustaken håglösa och balkongerna skulle ha liknats vid igenkvävda, och i förtid föråldrade lik på grund av all snö.

Men nu är det fart på balkongerna. Balkongerna har återuppstått! På en del av dem ligger folk och insuper dagens solstrålar. Utvikta, iförda jacka, halsduk och annat värmefödande. På en annan balkong frodas blomväxter fram mer explosionsartat än en vulkans magma, och jag kan känna syrendofter nypa till i näsborrarna. Jag byter skärpa, zoomar in min blick på min egen fattiga balkong och konstanterar med ens att jag är något sen med mina balkonginventarier. Kanske borde jag snart, under en stjärnklar natt, dyka ut på balkongen och puffa till interiören, för att sedan låta grannarna förundras när de den soliga dagen därpå tappar hakan då de skådar min oas. Är detta en hägring som hägrar högmodigt högt så säg, utropar de över till varandra och sätter händerna för de storgapande munnarna.

Min hökblick fastnar plötsligt på en annan balkong, långt bort i skyn. Och precis som en hök skjuter jag fram huvudet genom att frigöra och förlänga halsen framåt, för att se vad personerna på balkongen sysslar med. Jag förmodar att de byter ut fönsterluckorna till alla fönstren som vetter ut mot balkongen. Men snabbt förlorar min uppmärksamhet mot balkongen sitt fotfäste - det skramlar till precis utanför min balkong. Hastigt reser jag mig upp från stolen, smyger försiktigt över golvet som gärna vill knarra till, och jag hyssjar, ställer mig bakom gardinen för att se vartifrån ljudet kommer. Utanför fönstret upptäcker jag min granne stå med ryggen mot mig, på sin egen balkong. Hon mekar ihärdigt med något jag inte riktigt uppfattar vad det är. Det ser ut som någon slags ritual. Hon sveper med händerna över balkongräcket om och om igen. Jag hinner inte se mycket mer förrän min uppmärksamhet riktas mot grannens balkong till höger om mig. Snabbt skiftar jag över till den andra gardinlängden för att förstulet speja. Flera män, iförda blåställ, står framåtböjda över golvplankorna, som i en tillbedjan. En av dem har något som ser ut att vara en pistol i sin hand. Han trycker ner pistolen mot brädorna och det viner till av oljud i mina öron. Ut på balkongen kommer samtidigt en annan man med ett par plankor i handen. Han ställer dem mot väggen och böjer sig sedan ner över den andre mannen, som tvärt slutar upp med att skjuta. Oljudet upphör, det blir tyst. Någonstans hör jag ett plan eka runt i luften. Men det är inget plan eftersom det råder flygförbud. Det är ekot av en slags balkongturbulens jag hör. Jag vänder bort blicken, kryper ut ur gardinens slöja och hittar tillbaka till min plats på stolen framför datorn. Där breder jag återigen ut händerna över tangenterna, denna gång mer bestämt. Jag har just kommit på vad jag ska skriva om.

There´s life out there on everyone´s balconies. People are pimping them more than MTV´s programme Cribbs is. And if someone hade come to watch this spectacle, without knowing it´s because spring has arrived, he would probably think people are preparing for survival - that much they are stocking up the small spaces with planks, plants, pillows, and other foreclosure things.