Ibland kan man få för sig att man befinner sig någon helt annanstans än där man är just då. Jag menar då inte något banalt som att för ett ögonblick tro att man befinner sig i tvättstugan fast man i själva verket ligger i sin säng. Nejdå, så galen är jag inte.
När jag var i Paris trodde jag för ett ögonblick att jag fortfarande var kvar i Stockholm. Det hände när jag satt på metron och råkade sjunka in i någon sorts dvala. Som när man sitter försjunken i egna tankar och omgiviningen blir till ett sammelsurium. Jag menar, känslan av att sitta på en tunnelbana eller metro är samma sak, förutom att länderna är olika och att interiören i metrovagnen i Paris inte är densamma som tunnelbanevagnens interiör i Stockholm. Jag sitter i alla fall som i en liten dvala, på väg till nästa stopp för att utforska ett nytt område i Paris. Mitt resesällskap Heili, sitter även med, hon också lite trött och försjunken i egna tankar.
Och plötsligt får jag syn på Camilla Läckbergs ansikte på gratistidningen Metro, som ligger och skräpar på ett säte. Det tar mig någon sekund att koppla ihop Läckbergs ansikte, vidare till Paris. Ungefär som att träffa på en bekant person på ett helt otippat ställe. För en sekund eller kanske en hundradels sekund tror jag mig vara kvar i Stockholm. Hjärnan får svårt att koppla samman alla trådar. Men så faller det mig med ens att jag faktiskt är i Paris - att Camilla Läckberg tydligen har blivit kändis i Frankrike.
Sometimes you get the idea that you are entirelly somewhere else than where you really are. Sounds strange? When I was in Paris, sitting at the metro - for some second I really thought I actually was in Stockholm, when facing a Swedish author on the front page of the news magazine Metro. It´s like meeting someone familiar on a entirely random place. The brain requires time out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar