Efter att ha scrollat bakåt i tid bland mina inlägg här på bloggen finner jag mig ha ändrat form på inläggen. Formen har gått från att vara rejäla textblock till fotoblock, ungefär så ja. Skulle jag forma ett diagram skulle alltså kurvan i början på mitt bloggskrivande anta en form av ett manuskript till att slutligen bli ett helt skådespel. För att vara riktigt dramatisk, alltså.
Till en början hade jag, i mitt bloggskrivande, många tankar om att skapa mig en bild av typen idag har jag-blogg, med någon form av intressant prägel. Kanske en nyare variant än våra föregångare - de så kallade upphovsmännen, eller rättare sagt kvinnorna, till bloggen. Men då jag inte är en idag har jag-variant, åtminstone inte på något traditionellt vis, blev det som sett inte så. Jag skriver i alla fall, och det är huvudsaken - att få uttrycka mig någonstans där någon läser mina texter. För hade jag istället velat hålla mina tankar för mig själv hade jag skrivit dagbok.
Det försökte jag mig på när jag var liten. Att skriva dagbok. Det gick aldrig bra eftersom jag var för styrd av dagboksformens diverse konventioner, vilka de nu är. Bilden av dagboksskrivande för mig var att redovisa exakt allt man har gjort under en hel dag, från det att man vaknar till att man går och lägger sig. Och där någonstans mellan frukost och första lektion blödde pennbläcket ihjäl och handen krampade våldsamt, då jag ofta i texten ville stanna till vid smådetaljer och funderingar, som jag försökte nå fram med i texten. Det hela slutade med att jag efter en vecka alltid lämnade dagboksskrivandet, där mina dagar bestod av halva dagar, smockade med text och ett försök till röda trådar.
Jag minns att jag avundades kompisar som snabbt åt upp alla sidor i sina rosafluffiga dagböcker med snirkliga små lås, för att påbörja nya, för att sedan återgå till de gamla och minnas sin ungdom med kraft. Jag betade av tre dagböcker, minns jag. Alla till en åttondel fyllda med text, då jag ville börja om på ny krita varje gång jag återupptog dagboksskrivandet.
Man skulle kunna säga att jag var lite för beroende av att hålla mig till regler när jag var mindre, vilket ofta kolliderade med den jag egentligen var. En gång, kan jag ha varit sex, sju år, köpte mamma en liten anteckningsbok åt mig. Den var grön och hade en björn illustrerad på framsidan. Som rubrik stod ordet Memories, överst i en rosa båge. I bilen på väg hem frågade jag mamma vad memories betyder och fick till svar att det betyder minnen. Direkt när jag kom hem letade jag fram den finaste penna jag ägde, slog mig fundersamt ner vid köksbordet, öppnade upp första sidan till anteckningsboken, och satte pennan i högsta hugg längst upp till höger på den allra översta raden. Jag tror att jag funderade någon minut, inte mer, innan jag kom på vilken form av fina minnen som säkerligen bör stå i en sådan typ av anteckningsbok - jag bestämde mig för att rada upp hela min släkttavla i någon form av ett släktträd. Och därmed frågade jag åter mamma, men denna gång löd frågan:
-vilka datum och år har folk i vår släkt avlidit på?
Kanske höll jag alldeles för hårt vid diverse former när jag gav mig på att skriva dagbok. Kanske var de regler som jag antog fanns, bara en annan form av dagboksskrivande. Och tänker man efter var jag nog egentligen inte så belamrad med regler - jag gjorde det helt enkelt på mitt eget vis.
Den här bloggen liknar många andra bloggar, men ändå inte. Den tar sig i uttryck av en form som är är något, men ej exakt. För jag vet inte vem jag är, bara vad jag vill. Som att skriva till exempel. Närmare sagt, skriva dagbok.
My intention with running a blog is to tell something somehow, but noting exactly precised. I dont´t know who I am, just what I want - to write.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar