Som den nattmänniska jag är händer det att jag lägger mig när det, innan mörkret ens hunnit blinka, börjar bli ljust ute. Alltså runt klockan tre, på natten. En märklig känsla infinner sig när jag kryper ner i sängen, den är svår att ta på. Men kanske kan jag beskriva den känslan genom att säga att det känns som att lägga sig i en pågående dröm. En dröm som i den dröm man drömmer om natten. Det känns som att gå i sömnen mellan två världar där den ena världen säger att man lägger sig för att sova långt mitt under ljus dag, då man hör fåglar kvittra ute i den morgonpiggt ljusa atmosfären. Den andra världen säger däremot att det är natt eftersom det egentligen är alldeles för tyst omkring för att vara dag, och när väl det riktiga dagsljuset infinner sig några timmar senare, på den riktiga dagen, är skenet utomhus av helt annan art - skenet är mer levande än nattens subtila ljus.
Allt detta gör att mitt sinne upplever tvetydighet - jag borde vara trött eftersom jag borde ha somnat för ett par timmar sedan, men jag är inte trött eftersom det är dag. Jag har redan sovit min natt.
Mest skriver jag den här texten för min egen skull då jag inte blir klok på den bitterljuva dygnsrytmen som sommaren för med sig. Men är så fallet att du nu bevisligen ändå har läst texten känns det bara trevligt för min del.
As I use to go to bed in the middle of the night, I find it very strange when summer´s early bird light shows up before I even have closed my eyes. It´s like walking in sleep, you don´t know what´s fiction and what´s reality. Not until the real day light takes over the subtle night light and the tones of the singing birds turn into a non-stereotyped realism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar