utopi

När jag promenerade hem inatt låg himlens bädd ljusfärgad och fåglarna sjöng på sin högsta refräng. På gatorna rådde liv och i en lummig park fann jag en person som liksom i förbifarten hittat sitt säte på en bänk, som för att insupa dagen.

Dagen, tänkte jag och vände min blick upp mot skyn som såg ut att vara en blandning mellan solnedgång och soluppgång. Som en subtil symbios mellan morgon och kväll.

Märklig känsla, men rätt befriande.

Ungefär som att sväva i ett ingenmansland, alla karaktärer är på låtsas och fågelkvittret kommer från en bandspelare. Jag känner mig tyngdlös på krav och samtidigt uppfylld av en sublim känsla som egentligen består av ett ingenting. Lycka kanske.

When I wandered home this night I found the sky was performing in a light manner. The birds sang with their highest voices and the streets were crowded with people. The sun glimpsed as if it was going up and down at the same time. A subtle symbiosis between day and night. And I thought, is this somewhere in between? Is this nowhere-land where all characters are on place for the drama´s sake, and where the birdsong is coming from a tape recorder? Then if, I feel free from burdens and also met by a sublime feeling which actually consists of nothing. Happiness maybe.