svindlande höns

Jag sitter och knaprar på en ljus baguettes två torra ändar och funderar på livet i allmänhet, samtidigt som jag renskriver på en to-do lista som har blivit överfull med punkter ända ut i marginalerna. Jag hinner aldrig beta av listan helt och ibland skiter jag trotsigt i listan, lever carpe diem. Fast då hamnar listan istället i mitt huvud och stansar stresstillhåll i den vänstra hjärnhalvan.

Men tänk om man någon dag vaknar upp och inte har någonting alls att göra. Listan är lika blank som ett tomt huvud. Tvätten är för alltid ren, ekonomin packad, blommorna vattnade, tandläkarbesöket förintat, julklapparna för evigt inhandlade, hemmet brutalt städat och så vidare. Tänk att en dag vakna upp och verkligen känna att, jag har verkligen ingenting alls att göra idag, inte ens några tråkiga måsten. Fast å andra sidan - har man kommit till den punkten antar jag att det är då som man inte längre existerar, både psykiskt och fysiskt. Materian är med ens ett stoff och alla levande atomer är utplånade.

Med tanke på atomer så består allt vi har omkring oss av atomer, vi är ju allihopa uppbyggda av endast atomer och med hjälp av enbart atomer, omgärdade med en massa tomrum, har vi kommit att se ut som vi gör. Typ skenbara varelser, eller mer romantiskt uttryckt: imaginära porträtt.

Igår var jag och lyssnade på en fransk författare vid namn Delphine de Vigan, som sade en massa kloka saker om både sitt författarskap och oss varelser, så kloka saker att jag själv inte blev klok på det. Hade jag kunnat mer franska än vad jag kan hade jag gärna bett om att få ytterligare ett par meningar i utbyte, än ett je ne parle pas francais. Men så tog det stopp! där och jag kom hem med både en signerad bok och i åtanke hennes syn på oss varelser. De Vigan berättade på ett ödmjukt vis att hon ibland bokstavligt står utanför och betraktar folkmassan som i en film, i exempelvis rusningstrafik, och finner alla vi varelser (inklusive henne själv), te oss som djur. Som små råttor i ett oändligt stort världssystem som gör att vår existentiella tillvaro ställs på prov. Den tanken ger henne svindel; och just samma sak händer mig! Men när jag för några veckor sedan försökte förklara för H att jag ibland kan tycka att vi alla varelser ser ut som djur, mer precist: beter oss som vilsna höns som i vår lilla rusningstrafiksvärld ostrukturerat försöker röra oss fram till bussen eller tunnelbanan, fick jag bara ett skratt tillbaka. Och jag tänkte -hördu, jag menar faktiskt allvar.