När vintern bjuder upp till själadans

Detta hände för bara några dagar sedan. August begav sig ut på långvandring efter kaffe och jag... ja, jag var mest borta i drömmar om ett vackert vinterporträtt. Så möttes vi tre upp: August, jag och så min kamera, enade och klara för FF. Fika och fota.

Dramten påbörjade så dramatiskt denna eftermiddag,

då vi begav oss mot Djurgården.

Vattenvägen vid Strandvägen är en farlig väg. Inte för att det finns risk att trilla i vattnet, utan för att det är så vackert att mitt hjärta blöder av kärlek.

Inte ens en livboj kan rädda mig från denna grymma kärlek.

Under vintern tystnar vattenklunket och ljuset tar över ridån. 

Människor är mer samlade än under sommarens sprött spridda klungor. Dels för att vägarna är mindre på grund av allt snö och för att inte många vågar bege sig ut under kyliga omständigheter.

August var lika mystisk som vinterljuset

och masterna smög sig tysta upp mot skyn,

där fåglarnas himlavägar möts.

Väl framme vid Djurgården fann jag ett färdiginslaget vinterporträtt.

Sedan öppnades vägen ytterligare och ledde oss fram

till ännu mer vatten.

Men vi avhöll oss från att gå på vattnet då verkligheten är en annan än sagan, och jag önskade helst fortsätta min vandring i klädernas torra sällskap.

Sedan närmade vi oss solen som försiktigt backade bort från dagen för varje steg vi tog.

Och snart kom vi fram till lite tak över huvudet, värme samt

mumma för magen.

Ett tag satt vi där gömda i gruvan och ruvade, samtidigt som mina frusna läppar tinades upp och talet föll mig åter i smaken.

Innan ljuset gick och lade sig hamnade vi åter utomhus och jag hade förargligt nog tappat bort mina varma vantar under min uppsluppna fotosession.

Men inte räddes jag för det. Fortfarande låg vyerna som inbjudande världar och jag fortsatte att fota alldeles frentetiskt.

Tack för ditt tålamod August. Tack vackra vinterdag, tack.

Tack för den infinita vardagsmagin, tack. Heligt värre. Amen.