Strax innan jag begav mig till Paris bad en vän till mig att försöka få med åtminstone ett grönt grässtrå hem till Sverige, varpå jag svarade att jag skulle binda en hel bukett med gröna grässtrån om jag så fann dem under min resa. Ja, det var mest på skoj sådär ni vet när man har börjat tröttna på någonting riktigt ordentligt -i det här fallet vintern- så pass att man börjar skämta om det. För att överleva tillvaron. Man skrattar åt sorgen. Ja ni förstår.
I måndags träffade jag på samme vän under en föreläsning varpå han efteråt kommer fram till mig för att högt och helt omedvetet, som om det vore den mest naturliga frågan i världen, säga: har du med dig något gräs till mig?
Och hörsalens alla blickar riktades genast mot oss.
Ja, jag tyckte det var lite kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar