Tidig morgon och en korallblå man i en park

I morse klev jag upp halv sex för att träna. Jag tycker om att träna tidigt på morgonen, även om det känns som efterfesten av ett hammarslag i huvudet när klockan ringer. Jag trivs bra med att ta mig till gymmet innan ens de tidigaste kontorsmössen hurtigt börjar virvla fram på sina enväxlade plingplong-cyklar. FÖRST! vill jag ropa när jag kliver ut genom dörren. Men det kan jag ju inte eftersom jag aldrig riktigt är först ut.

På andra sidan gatan inväntar en taxichaffis sin kund. Han ser förstrött ut genom bilfönstret och noterar mig och mina bastanta steg. Sjuka människa, kanske han tänker. Orka träna. Eller så ser han på mig som man ser på klockan utan att egentligen notera tiden, och då tänker han väl inte så värst mycket på min närvaro.

En bit fram ser jag en korallblå punkt studsa fram i parken, som ligger på vägen till gymmet. Det är en hurtig joggare och hans luvtröja som raskt försvinner utom synhåll när jag själv når fram till parken. Och vid en gänglig parkbänk står en dam och väntar tålmodigt på sin kissande hund. Hunden tar snart ner benet och får ett oanat försprång på damen som kvicknar till och desperat försöker hinna med kopplets maximala längd. Damen hamnar plötsligt jämsides med mig, jag småspringer, damen småspringer, vi ser ut att småspringa tillsammans, med två meters avstånd, ensamma i den lilla parken, utan att säga ett ord till varandra. Skulle man ha betraktat oss på håll hade vi sett ut som grannar.

När jag kommit fram till krönet av backen i parken kommer den korallblå joggaren mot mig som en oväntad vindpust. Joggaren är möjligen inne på sitt tredje varv i parken. Orka springa hamster race. Joggaren hamnar snabbt i linje med mig, men vårat samspel är över på bara någon hundradelssekund - han pilar förbi. Till skillnad från joggarnas sprättande grustag häromdagen, hörs hans steg knappt. Hans steg är som vakuumfyllda moon boots på månen. Och till skillnad från joggarnas förtryckta grimaser häromdagen, rör han knappt en min. Hans ansikte är blankt. Det får mig att tänka på en tallrik som är så ren att man kan spegla sig i den. Han är en sån där som lätt skulle kunna springa fyrtiotvå varv i den lilla parken, utan att få kortslutning.

Sedan blir parken utbytt mot ett landskap av ensamma vägar och höghus, där gulslentriant kontorssken blippar ut från våningar med fönster. Från marken ser alla dessa fönster ser ut som gula tänder. Det känns som ett skämt. Någon enstaka bil slingrar sig fram och jag noterar att fyra hungriga veteraner redan har hunnit med dagens första mål på McDonald´s. Likt mig och damen med hunden sitter de bredvid varandra, men ändå ensamma, med ansiktena ut mot vägen, och äter. Det ligger död pommes i kalla och slappa högar på deras brickor. När en buss passerar förbi deras vy kanske de ser sig själva i fönsterglaset - om de nu ens har mage att lägga märke till sig själva. Deras ansikten är lika blanka som ett smutsigt fönster. Kanske morgontrötta. Orka äta pommes halv sju på morgonen.

På avstånd ser jag snart gymmet, likt Berget, långsamt torna upp sig, för att därefter närma sig mig med samma accelererande fart som utsikten från ett tåg - innan avgång står landskapet fortfarande stadigt, husen är bruna, träden är gröna, himlen är blå, och sedan blir landskapet allteftersom en kaskad av utdragna ansikten i olika färger. En smetande sörja. Ungefär som sån där kroppsmålning man höll på med på dagis. När man i bara underkläderna slängde sig över ett ark papper i skala 1:1 och kladdade ut litervis med kall målarfärg på pappret med hjälp av armar och ben och rumpa och allt. Inte för konsten, utan för kroppens skull.