På Underlandspromenad

Efter år av läsning och blödande ögon begav jag mig ut i vårkvällens vimmel. Det var en liten promenad jag tog.

Medan löparna flög förbi mig och paren pussades i takt, svassade jag längs med vattnet.
Bland annat fotade jag detta, där flygplansstrecken ser ut som om någon har gått och dragit
med sin nagel på himlen.

Under vägen hade jag mest ögon för objektivet och det hände att jag krockade med koketta
hundar och deras frågvisa ägare. Det var då tur att jag inte hade med mig någon annan på
denna promenad, då jag är ett ganska svårsmält sällskap med kamera i hand.

Även om det kändes mer vårkväll än någonsin på ett halvår, så var fortfarande årstiden
relativt blyg. Istället för att kroka arm och sjunga snapsvisor, nynnande istället palmerna, på
bild, på någon diskret havsmelodi.

Sedan kom jag fram till Underlandet och mitt hjärta gjorde dubbelvolt när jag fick med himlen
på bild, i vattnet.

En akvarellteckning, möjligen.

I en parallellvärld, så som vi själva lever - i våra egna små världar, i varandras värld.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med såna här dörrar, de känns på något sätt onödiga. De
får mig att tänka på tecknade filmer där tjuven försöker bryta sig in i ett hus och får loss hela väggen med dörren, men som inte har fattat det och ändå fortsätter att hamra på dörren.
Jamenar, i det här fallet hjälper det väl inte särskilt när man ändå kan simma runt bryggan och
ta sig in. Eller, har jag missat något?

Och där någonstans drog solen ner rullgardinen och jag var så småningom åter hemma, i den vanliga världen.