Hjälp, jag är musikfrigid!

För någon dag sedan blev jag på otroligt musikhumör och satte därför på 'Stars' med Simply Red, som förresten låter som något som skulle kunna klä eftertexterna på en film. Fråga mig inte varför jag gjorde det låtvalet, men jag kan möjligen ha tänkt att musik var bättre förr. Men som sagt, fråga mig inte varför. Jag kan inte musik särskilt mycket, och alltid när jag får frågan vilken musik jag lyssnar på känner jag mig beklämd, eftersom frågan har kommit att bli av filosofisk art och inte för nöjes skull. Frågan får mig att känna sig lika fånig som en elev som inte har gjort sin läxa. Jag tänker att det här borde jag ju kunna, men jag kan det inte: FEL!

Musik är med andra ord som en karta över ens livsstil. Och vad är då jag utan någon som helst musikkoll alls? - Som en karta utan vägar och endast hav. Svarta hav, riktigt djupt vatten. Jag är musikfrigid. Men det är bara min egna uppfattning, jag kan ha fel.

Senast när jag fick frågan på vad jag mest lyssnar på för musik svarade jag helt enkelt jazz. Men då umgicks jag intensivt med en person som älskade jazz och vi delade många stunder tillsammans med jazzen och jag blev så inbiten i jazz att jag fick riktig jazztass. Mjau. Yezz, så var det. Och för några år sedan var jag tillsammans med en kille som dyrkade Bon Jovi och ville även bleka sina tänder så som han anade att Jon Bon Jovi hade gjort när han såg nytagna bilder på honom. Alltså han DYRKADE dem, inte tänderna utan Bon Jovi, och jag började DYRKA dem. Mitt hjärta slog dubbla volter så fort jag hörde 'It´s my life' spelas på radioreklamen. Jag älskade Bon Jovi. Jag tror deras musik kallas för poprock.

Det var en tjej i min förra kurs, och i väntan på något strödiskuterade vi en dag litteratur och vad vi ville syssla med när vi blev stora. Hon ville skriva. Rättare sagt, precis som Fredrik Strage ville hon skriva. Jag visste vem Strage var, men hade för mig att hans krönikor mest gick ut på att briljera i musiktermer. Men så snart jag kom hem den dagen tog jag mig en titt på några av hans senaste krönikor - jag förstod mig fortfarande inte på dem. Med det menar jag inte att jag underskattar Strage som skribent, han är däribland klipsk. Men hans texter tilltalar mig inte. För mig är hans texter som ett musikregister, jag vet inte ens vilket ord jag ska söka på. Det är som att gå in i en cd-butik (om sådana fortfarande existerar) och bläddra bland titlar som inte säger mig någonting alls. Jag hade lika gärna kunnat stå och bläddra bland olika bilder på gräsmattor.

En gång skrev jag en krönika till en skoluppgift där jag på skoj ironiserade -i alla fall VILLE ironisera- den typiska musikkrönikan (eller kanske kallas det för populärkrönika?). Och det gjorde jag med inspiration från Strages utmärkande schvung för språk och namedropping på diverse musiktitlar. Men krönikan uppfattades bland lärarna aldrig som någon ironi, kanske var det för att jag inte ÖVERDREV tillräckligt. Istället hade jag bara härmat Strage, vilket i och för sig ledde till ett gott resultat.

Men om det då är så enkelt med musik att det, precis som med all annan konst, handlar om att härma det som redan existerar, ja, då har jag kanske ändå börjat förstå mig på musik, även om jag fortfarande saknar själva namnregistret - hjälp mig, vad ska jag skriva i sökrutan på Spotify!?