Teskedskvinnan

Den här gången blev det märket blå mocca. Ja, det har blivit en sport att dricka kaffe när man pluggar - det är bara kaffet och jag, vi sjuder varandra. Jag slår mig ner vid bordet och tar en måttlig klunk av kaffet samtidigt som jag betraktar min utsikt. Och kaffet sjunker långsamt ner och svärtar insidan på mitt skal med små svartgula punkter, som skulle kunna liknas vid nyfödda leverfläckar. Jag tror det var Tranströmer som skrev en dikt om kaffe. Det var en dikt som jag väl kan relatera till, men tyvärr minns jag den inte helt nu. Men det är väl så det ska vara med dikter, att deras ord ofta är svåra att memorera, men känslan lätt att minnas.

Ibland när jag får besök här hemma händer det att personen så snällt tar sig an uppgiften att brygga kaffe, men blir smått snopen så snart denne ser att där ligger ett litet teskedsmått istället för ett vanligt kaffemått. Det känns som om jag har lurat upp personen på en trampolin med att säga, äsch det är inte alls så högt som du tror. Men sen står personen där uppe tillsammans med sitt högmod, och allt är så mycket högre än man till och med hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi, och jag står där nere som en flyktig punkt, och bassängen är djup och blå men högt ovanför ser allt bara platt och grunt ut. En betongvägg att falla pladask på.

Nåväl. Nu överdrev jag lite, tog det lite för långt. Så farligt är det inte att brygga kaffe med ett teskedsmått.

Jag sitter som vanligt på min plats vid bordet och personen står i köket, jag säger: tre på en kopp, sex på två koppar och nio på tre. Jag finner det smått roande att se på när personen stå där med mitt lilla teskedsmått och räknar ända upp till nio, med samma min som hos den som försöker lösa rubiks kub. Det sker så artigt men ändå med en hämmad tystnad och personen tänker, VARFÖR har hon ett teskedsmått och inte ett vanligt kaffemått!? Kan hon inte bara vara som alla andra.