Slutet gott och ett packe minnen i resväskan

Det kan tyckas verka avlägset nu när höstvindar har börjat dra in över soliga promenadstråk och upprymda bakgator - att tala om semestern är kanske lika passé som en pastej man åt till jul, och som nu ligger längst in i kylskåpet och ruttnar, smetar ut sin hjärnsubstans över kylskåpsgallret och luktar därtill lika illa som både hjärna och lever och barskrapade inälvor gör tillsammans.

MEN. Nu till fortsättningen på min trevliga minisemester i min medelstora hemstad, hos mina föräldrar.

Som vanligt fortsatte jag mina kvällspromenader kring stadens mer udda tillhåll. Och medan
jag promenerade i mitt ödsliga sällskap funderade jag en del på livet och på skillnaden mellan
städer och normer däremellan, och kultur, etnologi och agrikultur, jordbruk, och
sånt där vardagstugg ni vet.

Under dagarna, när solen stod framdukad, promenerade jag runt med min treårige brorson Henrik. Ibland kunde Henrik plötsligt häva ur sig ett och annat storklokt ord och jag blev så paff över
denna skarpsinthet att jag tog och slängde alla mina finstilta ord i närmaste papperskorg.

Det här är min bror Christian, Henriks pappa. Den ena av mina två bröder.

En dag klev jag innanför dörren och Henrik sprang fram till mig och visade upp sitt stolta fynd -
en snigel. Jag bad honom att peka på den så att jag kunde ta ett fint kort med snigelspår.

Sedan blev det läggdags och Henrik bad mig att läsa en bok för honom, om och om igen.
Samma bok. Till slut kunde han till och med rätta mig när jag började dra den 'korta' versionen
av berättelsen.

Det här är förresten en del av Boulognerskogen som är centralt belägen i stan. Förr sprang
jag otaliga varv runt den här skogen. Ja, jag gjorde det under gymnastiklektionerna, alltså
inte på eget kommando bara sådär.

Under en av dagarna hamnade jag på ett av stans mer trivsamma gymanläggningar, där jag till
min glädje kunde ta en step-klass för min före detta kollega Silvia, till höger i bild. Och träffa en träningskompis sen förr - Helena i grått. Det var en gemytlig känsla, som på gamla dar. Det är
märkligt det där, tiden går, men vissa saker känns ändå som om de hände igår.

     - det är som om tiden ibland består av en oupplöslig yta, likt en kopiator som kopierar papper efter papper, efter papper. Kopior efter kopior och allt är sig likt. Men studerar man alla pappren närmre upptäcker man ändå att de skiljer sig i trycksvärta som är utspridd i olika slags små skvättar kring hörnen, och kanske även en liten klump mitt i texten på en av kopiorna. Det är dock inte alls någon obehaglig upptäckt, bara ett faktum. Tiden går ju som sagt.

Det här är Sara, också min före detta kollega som jag trevligt nog träffade under min lilla hemvist(else).

Och jag umgicks även med min kompis Mathilda som har flyttat tillbaka till stan efter att ha
bott i Stockholm i ett antal år. Vi sågs på en fika, snackade skit och skrattade åt livet. Eller nej,
vi skrattade över livet. I goda vänners lag.

Med varsin bulle i magen traskade vi snart hem till Mathilda som stolt visade upp sin söta
dotter Minea som log när jag gjorde pussljud med munnen.

Ja, och sen var nog min semester slut efter många pussar och kramar och bloggfoton, och jag
landade omärkbart tillbaka in i storstaden, som om jag ens aldrig varit borta. Samma tempo,
samma skällande grannhund, samma snubbe i kassan till matbutiken, samma damm under sängen. Samma allt.

Det enda som skiljde sig var vattnet i kranen som jag var tvungen att låta rinna ett tag tills det blev klart.

Klart.