Det är en höstvarm kväll då ljumma vindar åtföljs av pilska svansar som på randiga katter bland schackrutiga bakgator. Jag sitter vid min plats, bakom gardinen, och noterar himlen som just håller på att ändra skepnad och bli till ett lila hav som sköljer in i mitt för evigt sommarförseglade krypin.
Detta krypin finns i mitt hjärta, längst in i ett litet vrå. Där lever ett särskilt folk som sysslar med att måla tavlor som de sedan förstorar upp på duk som kallas för humör. Mitt egna humör, som idag är skapad till en lila nobless i symmetri med himlens tvetydiga smilgropar. Jag håller upp mina händer och begrundar dem i skenet av det lila färgspelet. Knogarna på mina fingrar ser ut som platta berg på vilka lila elefanter skulle kunna bestiga och spela saxofon med hjälp av sina lånkorniga snablar.
Sedan försvinner sakta den lila färgen bort från himlen för att överlappas av sin mörkblåa syster, och jag känner med ens tröttheten smyga sig på mig - kanske har den hängt i gardinen där jag sitter, och väntat på rätt tillfälle att gripa tag i mig. Jag sneglar på klockan och inser att den inte är mer än vad som är en början till en kväll. Men ändå. Det är som om de små elefanterna på mina knogar har fått tillräckligt med mod att lyfta berg, då jag plötsligt blir buren till sängen där jag möter en förbjuden sömn. En alldeles för tidig sömn under en väldigt ung kväll.
Men så släpper jag taget, ger med mig och låter mig falla in i en enkel liten dvala. Den kommer kanske bara ta en kvart, inte mer. Så att jag säkert kan somna in i tid när kvällen väl börjar bege sig och natten tåga in. Även det lilla folket i mitt hjärta finner det behagligt med uppehåll från sitt humörskapande. De går också och lägger sig en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar