Det är under hösten som mitt hjärta börjar leva ett eget liv. Det är då det börjar ta små skutt, snabba skutt som får mig att hicka till inifrån.
En bit in på hösten, när sensommaren långsamt har bleknat bort, som på en omvänd framkallning på en polaroidbild, när löven har slutat falla gulröda, och hösthimlen är grå, utblandad med oljefärg i blå - då lägger sig hjärtat ner i ett hav av stråkar i moll, där det växer sig allt större, det syns utanpå. Min blick får ett skimmer av forell, det märks lite då och då. Som när jag vänder ansiktet mot himlen, det blir som ett glitter man inte tror att man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar