Kattpälsen

Detta kanske inte riktigt hör till väsentligheterna, när jag nu tänkte skriva om mitt hår. Alltså det på mitt huvud. Dock ska jag försöka hålla mig kortfattad med vad jag vill säga.
    Efter de senaste två tvättarna har mitt hår, från att mest ha känts som en luden eftersläntrare bland inlandsglaciärer, plötsligt fått den mest skimrande glans och följsamhet som någonsin har existerat på mitt huvud. Jag vet inte varför det är så, men så är det i alla fall. Det kan bero på att jag nyligen har klippt mig, att jag använder bra hårprodukter och så vidare. Men det första jag kommer att tänka på när jag tar på mitt hår är att jag tar på kattpäls. Otroligt mjuk kattpäls. Och då förstår ni kanske hur främmande den känslan är, även om kattpäls i sig är lent och behagligt att ta på. Åtminstone på katterna själva, men inte på mitt huvud.

Och ju mer jag tänker på att det är kattpäls som jag känner desto mer främmande blir känslan för mig när jag tar på mitt huvud. Min varseblivning om vem jag är får sig en liten knuff, jag kommer ur balans, börjar även känna efter formen på mitt huvud. Att huvudet känns som en kattkropp när jag väl tänker efter. Riktigt ordentligt. Jag känner hur den lilla kattkroppen ligger varm och pulserande under min trygga hand, hur kroppen höjer och sänker sig och jag smeker katten medhårs, hör katten börja jama och spinna, och håren reser sig i bak på min nacke.

Strax lutar jag mig tillbaka och blundar, i sällskap med katten på mitt huvud. Vi ligger där, i varandras ömsesidiga närvaro, matte och katt. Sedan reser jag mig upp, går in till köket och ställer fram en skål med mjölk åt katten. Betraktar först mjölken och öppnar i nästa stund köksskåpen för leta efter riktig kattmat, men blir sne på mig själv när jag inser att jag faktiskt inte har någon kattmat. Nej, varför skulle jag ha någon kattmat när jag inte ens har någon katt.