Ett höstlandskap i famn

Sitter på ett tåg på väg tillbaka till Stockholm. På tillbakaresor bor det alltid ett vemod inom mig, då landskapet tycks rusa förbi som i en framspolning på film, likt ett mellanspel innan den nya scenen tar vid. Som för att glömma bort det gamla, det som nyss omfamnade mig. Utanför fönstret rullas spensliga skogar ut till gröna mattor som bildar åkrar, slätter, med svarta punkter av fåglar som seglar runt i luften. På tåget går en kvinna runt med sin dotter och utropar förtvivlat, There is no water. Och konduktören rynkar bekymrat på pannan och säger, There should be at least one toilet with water. Sedan går de iväg och tåget lutar över åt ena sidan, så att sjöar blir till himmel och moln blir jord.