Det stora ansiktet och det lilla hattansiktet

Sitter på Studentpalatset och försöker plugga. Det är meningen att det ska vara ganska så tyst här - att knappa på datorn är tillåtet, svarade killen i vaktmästeriet mig, och tittade menande på min datorväska. Jag har hamnat bredvid två tjejer som ivrigt viskar fram och tillbaka. Emellanåt utstöter de ett skratt som, på grund av att de måste hålla igen på ljudnivån, liknas vid ett litet bubbelbad av fyrkantigt skum. Skrattet trycker sig upp mot ytan och folk omkring lyfter på sina blickar och ser hätskt åt tjejernas håll.

Idag bryr jag mig i och för sig inte så mycket om den där tystnaden hit och dit. Den får vara som den vill, helt tyst om den så önskar. Jag orkar inte prata med den, känner mig alldeles för inbäddad i mina tankar om universum, och så den där tavlan som hänger rakt framför mig på den bortre väggen i salen. Studentpalatset är en ståtlig byggnad som liknas vid ett äldre bibliotek med tjocka pelare och stengolv med ingjutna fossiler. Och i en ståtlig byggnad brukar det alltid hänga en viss typ av konst på väggarna. Sådana tavlor som man egentligen inte vet varför de hänger där, eller vad de ens ska föreställa. De bara finns där i bakgrunden och utgör ingenting. Men skulle man ta bort dem från väggarna skulle det förmodligen kännas egendomligt kalt, på samma sätt som det blir om man skulle avlägsna alla födelsemärken från sin kropp.

Tavlan framför mig är ganska stor. Den föreställer ett människoansikte mot en skär bakgrund. Ovanpå ansiktet finns ett lite mindre ansikte. Eftersom det inte finns några direkta dimensioner i bilden ser därför det lilla ansiktet ut som en hatt på det stora ansiktets huvud. Och från bildens ena sida sträcker sig en arm in med en hand som tar tag i det stora ansiktets huvud. Jag tittar länge på tavlan, så pass länge att det känns som om jag blir ett med det stora ansiktet. Plötsligt hänger jag själv där på väggen och blickar ut på alla lustigt tysta studenter med alla lustigt tjocka böcker och deras muggar med kaffe, paket med nötter, flaskor med vatten, påsar med tuggummi och skålar med frukter.

Jag vet inte om det är för att jag är trött eller om tavlan faktiskt gör mig fascinerad. För jag känner mig på något sätt tagen av den. Som om den i själva verket utgör stommen för den sal jag sitter i. Jag försöker förstå mig på tavlan, vrider lite på huvudet och lägger det på sned, samtidigt som mina ögon går pingpong mellan det stora ansiktet och det lilla hattansiktet. Jag känner mig som en museumbesökare som har hamnat fel. Eller om det är tavlan som hänger på fel ställe.