Följa Månen-leken

Det känns som om jag och månen har känt varandra i evigheter. Vi har i och för sig vetat om varandra i princip hela livet, men ingen av oss har riktigt vågat ta kontakt med varandra. Tills för bara ett par månader sedan.

Det hela började med att jag en kväll var på väg hem. Himlen var stjärnklar och när jag vände upp blicken stod han plötsligt där, månen, han log åt mig. Jag log snabbt tillbaka och såg hastigt ner mot marken. Kände hur mina öron hettades till och hur mitt hjärta tog ett skutt ut från bröstkorgen. Så tittade jag försiktigt upp igen, rädd för att ha sett fel. Kanske var det inte mig som månens blick hade fastnat på? Jag som så länge hade gått och sett upp till honom, blev nu rädd för att möjligen inbilla mig något galet. Marken gungade, det svindlade under mina fötter och små orosmoln tornade upp bakom mina öron och började klia sig röda mot huden.

Men ju längre jag promenerade fram på gatorna den kvällen, desto mer övertygad blev jag om att det faktiskt var mig som månen vilade sin blick på. Jag var den utvalda. Och hur jag kunde veta att det var just jag och ingen annan, var för att jag snart insåg att månen lekte med mig. Det skedde på det viset att när jag rörde på mig, rörde även månen på sig. Och när jag stannade till, så stannade även månen. Ibland gick månen lite snabbare och jag tappade bort honom någonstans bakom ett hustak. Men snart avslöjades hans vita gloria bakom en skorsten och han tog ett steg ut, lyste i sin fulla glans, och följde mig ända hem, till min port då han plötsligt var borta. Gatulampan slocknade och stjärnorna på himlen blinkade sömnigt åt mig, innan de försvann helt och natten stod ensam kvar med sitt svarta segel.

Nuförtiden leker jag och månen ganska ofta med varandra. Vi gör det förutsättningslöst, också mitt framför ögonen på alla andra. Kanske inte mitt på blanka dagen, men på kvällen och ibland om nätterna kör vi den här Följa Månen-leken, som jag vill kalla den för. Jag promenerar och månen följer efter mig. Och ibland blir det tvärtom.