Sitter i ett mörker och skriver. Varför det är ett mörker vet jag inte. Kanske för att det ÄR mörkt ute. Mina ögon retas med mig, de vill ständigt stänga igen, dra täcket över huvudet, vända på OPEN-skylten till CLOSED.
Plötsligt befinner vi oss i öknen. Värmen får horisonten att dallra i vågor, det ryker slug sand från någonstans och himlen är så pass blå att den blir nästintill vit. Den känns tom på ord, som om den stod i en evig inandning. Lite så att man vill kupa händerna för munnen och ropa: hellooo, anybody home? Men himlen kommer såklart inte att svara. Inte ens mitt eko kommer att svara mig.
Så jag står där och ser åt alla håll. En svettdroppe letar sig nerför min panna som en spindel på tråd. När svettdroppen når mungipan slickar jag snabbt upp den med min reptiltunga. Sedan vänder jag mig om mot saloondörrarna, tittar åter mot skylten med de inristade bokstäverna. Det står fortfarande CLOSED, vilket inte så konstigt eftersom stället är tomt på folk. Jag befinner mig mitt ute i vad som en gång var en civilisation. Bakom saloondörrarna skymtar jag nedvälta ölflaskor och glas på borden, stolar som ligger hastigt översprungna likt skalbaggar på rygg. Som om människor har flytt öknen i panik. Som om något alldeles oväntat inträffade. Kanske fick den ödsligt tomma himlen för sig att ropa på dem, de små krypen. Kanske kastade himlen ur sig några regndroppar så att alla ökenmänniskor fick spader och försvann snabbt bort från detta märkliga ökenspökställe. Och siste man som gick vände förmodligen på skylten på dörren till CLOSED. Bara så att du vet, kanske han tänkte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar