Sitter i mitt lilla slott och försöker väcka morgonen till liv. Tänder upp tusen ljus i vardera hörn och ser hur lågorna stretar mot väggarna, hur de fullkomligt slukar upp väggarna och hela hemmet liknas vid en eldstad där indianer dansar kring elden - de dansar så snabbt så snabbt att allting snurrar evighetsrunt mig, och allt jag hinner se är vita fjädrar som blir till pilar som bildar skygga streck, som ryker ihop till lava, och jag tror mig plötsligt vara i mitten av en väldig vulkan!
Eller om det är på månen
Där är allting ultraviolettvitt
Så vitt att jag inte kan skilja på luft och jord
Jag sträcker försiktigt ut min hand för att känna, griper tag i något som jag tror är något,
men som varken är en planet eller stjärnstoft.
---- ----
@ @
Eftersom jag vet varken ut eller in söker jag av rädsla skydd i någon vrå. Där sätter jag mig på huk med armarna över huvudet, kniper ihop ögonen och tänker: detärbaraendröm detärbaraendröm detärbarae
- lyckligtvis är jag fortfarande kvar i slottet och morgonen har för längesedan stigit upp, ätit frukost och borstat tänderna. Ljuslågorna på väggarna har hunnit blekna bort av dagens ljus. Nu ser de mest räddhågsna ut. Som en dammtuss man först trodde var en spindel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar