Löpning som filosofisk läsning

- Kulturessä publicerad i tidningen Gaudeamus.

Dagens löpningstrend kan bero på mer än en känsla av fysiskt välbefinnande. Löpning är även en filosofisk aktivitet med rötter i andlig glädje. 

Att tala om löpning i djupsinniga termer kan verka paradoxalt, då löpning spontant brukar förknippas med fysisk ansträngning. Som träningsform har löpningen under senare år fått ett uppsving och anses numera vara den bredaste folkrörelsen i landet. Denna trend bottnar möjligen i ett grundläggande behov i ett nutida brussamhälle, där allt fler människor söker sig till ursprungliga träningsformer som i det långa loppet även verkar mentalt stärkande.

I reportageboken Born to run (2011) jagar journalisten Christopher McDougall efter svaret på löpningens inre kärna, då han beger sig ut på en löparjakt som börjar långt bort hos den mexikanska löparstammen tarahumara, i Kopparkanjonen. I boken får läsaren möta en rad forskare och långdistansprofiler som förespråkar löpning utan avancerade löparskor och tidtagarur. Det fastslås att löpningens ursprung snarare handlar om själsligt renande, som innefattar livsglädje och lycka, än att enbart bidra till bättre kondition och en slank kropp.
   Löpning beskrivs som ”väldigt romantisk” och som en sensuell aktivitet som kan liknas vid att ”slappna av på samma sätt som när man bit för bit sänker sig ner i ett varmt bad. Efter ett tag slutar kroppen att göra motstånd mot chocken och börjar njuta.” Med denna romantiska bild verkar det som om löparens hjärta även bultar för den filosofiska verkan som löpning har.
   Därför kan man fråga sig hur löpningens verklighet ser ut. Är löpning lika romantiskt som profilerna påstår? Eftersom det handlar om rutinerade individer som dagligen sysslar med avancerad långdistanslöpning, är svaret förmodligen nej. För den genomsnittlige motionären är det nog svårare att nå upp till samma slags meditativa tillstånd i löpningen.

Författaren Haruki Murakami höjer löpningen till ytterligare nivåer. I sina memoarer Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) förklarar han att löpning utgör navet kring hans levnadsregler, framför allt hans författarskap. Som erfaren maratonutövare har löpningen för Murakami sällan inneburit samma sorts spirituella glädje som för den mexikanska löparstammen tarahumara. Han menar snarare att löpningen är som att springa ”... i den där välbekanta tystnaden i mitt trivsamma, hemgjorda vakuum”.
   Löpningen har gjort det lättare för honom att bibehålla sin koncentration och aktivt bidragit till att upprätthålla disciplin i skrivprocessen. Han betonar också löpningens syfte genom att dra en parallell till existensen, som han anser inte är betydelsefull för att livet så småningom tar slut. Slutet finns av praktiska skäl, precis som att målet i ett lopp handlar om att begränsa sträckan.

Utifrån ovan nämnda synsätt får löpningen en betydelse av mer allomfattande karaktär. Det skulle även kunna vara en av förklaringarna till varför många på senare tid har gett sig i kast med löpning som träningsform. Den som kontinuerligt ägnar sig åt löpning vet att ett meditativt flyt av koncentration kan uppstå i den så kallade ”andra andningen”. Ett flyt som uppkommer först efter ett antal outtröttliga minuter i motionsspåret och omfamnar både kropp och andning i ett slags medryckande samklang. Så kanske går det att se löpning som ett filosofiskt koncept, snarare än enbart en stunds fysisk ansträngning.

Med löpningstrenden översvämmas marknaden av böcker i ämnet, vilket lockar tanken att jämföra löpning med att läsa, som också är en uråldrig tradition. Liksom löpning har läsning sedan länge betraktats som något universellt och berikande för livsstilen, där nöje förenas med nytta. Den som läser kan i likhet med löparen försättas i ett meditativt tillstånd. Precis som med löpning där målet inte är det viktigaste, gäller detsamma med läsning, att slutet på en bok är till för att rama in berättelsen. Båda formerna bidrar även till att stärka och upprätthålla koncentration – att kunna springa ett antal kilometer såväl som att läsa ett antal sidor kräver fokus. Både löpning och läsning utövas dessutom oftast i ensamhet.
   Läsning kan även vara, om än inte fysiskt, så psykiskt utmattande, beroende på textens episka upp- och nedförsbackar. Hade det inte varit för bristen på direkt fysisk ansträngning hade läsning kunnat betraktas som en sport, precis som löpning också är en filosofi.