Fick ett tips om den här boken som heter Stjärnans ögonblick och är skriven av den brasilianska författaren Clarice Lispector. Berättelsen handlar kort och gott om Macabéas lilla intetsägande liv i Rio de Janeiro där hon jobbar som maskinskriverska.
Berättelsen utgår från bokens berättare som återger Macabéas magra tillvaro, exakt så som den är. Adjektiven är få och de illustrativa utsvävningarna torftiga. Macabéa är både inkompetent och ful - varken hon eller någon annan är medveten om hennes närvaro. Eller som Macabéas kollega en dag plötsligt utbrister: "Men kära nån, du har ju inget ansikte!"
Trots att orden och formuleringarna i boken är avskalade, leder den metafysiska frågan i berättelsen till att texten får en poetisk klang. Berättelsens karaktäristik svävar mellan det lilla och det stora, från det vardagliga till existentiella frågor om livet. Och den till synes tunna boken känns stundtals därför som en filosofisk bibel i fickformat.
Jag tror faktiskt att jag är lite kär i den boken - älskade verkligen hur det associativa språket, den metalitterära aspekten och den enkla händelseutvecklingen sammantaget blir något helt enormt.
SvaraRaderaLustigt att jag lånat den av en kompis bara någon dag innan jag såg att du skrivit om den här också. :)
Men vilket lustigt sammanträffande att också du läst just denna lilla/'stora' bok. :) Håller absolut med om att den extraordinära metalitterära aspekten, ihop med den enkla berättelsen om Macabéa, blir något utöver det extra - den får en att se stjärnor.
SvaraRadera